Miguel Habana Castro tar emot i hallen i villan vid Frönäs i Gnesta. Vardagsrumsbordet är dukat med te och kakor, och på väggarna hänger färgglada tavlor med undervattensmotiv. Alla är Miguel Catro Habanas egna verk, ett av dem en kopia av ett större konstverk som köptes av Nyköpings kommun och numera pryder väggarna på Långsättersskolan.
– Tidigare målade jag mer figurativt, säger han.
På golvet, längs med tre väggar, står andra tavlor, tavlor med en helt annan känsla. Intrycket är mörkare, färgerna dovare. Det är de senaste årens verk, ännu inte utställda och i vissa fall inte ens färdigställda.
Det senaste året har varit tungt, med mycket smärta. Miguel Habana Castro är sjukskriven sedan ett år tillbaka. Han väntar på en höftledsoperation, något som han ser som en chans till att födas på nytt.
– Men jag håller mig positiv – barnen, konsten, naturen är jätteviktiga för mig. Konst är inte bara en aktivitet, det är ett sätt att leva, säger han.
– Livet kommer att förändras efter operationen. Jag älskar förändringar, det är en uppåtgående spiral: vi måste förändras för att bli bättre personer, renare själar, säger han, och tillägger att ett bra humör är bästa medicinen för att hålla kropp och själ friska.
Innan sjukskrivningen jobbade han på barnkulturcentrum i Nyköping. Han har också dragit i gång och drivit ett barnkulturcentrum i Gnesta – en verksamhet som just nu är vilande – och arbetat som lärare på Praktiska gymnasiet i Gnesta. Han säger att det är svårt att leva enbart på konsten, att många får panik av att försöka: Vad ska jag äta? Vad ska jag leva av?
Samma rädslor och motstånd upplever han när många vuxna ska ägna sig åt estetiska verksamheter. Vi tvekar, börjar, ångrar oss och gör om. Om ett barn får ett vitt papper framför sig är reaktionen oftast en helt annan.
– De försvinner in i sina tankar. De tar ett papper och hoppar in i sin skapelse. De funderar inte utan kör bara på. Jag försöker vara ett barn när jag målar, säger han.
Vikten av att fortsätta lära sig är en av Miguel Habana Castros stora lärdomar genom livet. Han tackar sin forna lärare Raúl Guerrero på konstskolan i Veracruz i Mexiko, där han började studera som tonåring, för den insikten.
– Han var mer än en lärare, han var som en pappa, säger Miguel Habana Castro, och tillägger att Raúl Guerrero också lärde honom grunderna i buddhistiskt tänkande, och hur viktigt det är att hela tiden fortsätta att vara ödmjuk.
En annan stor lärare genom livet är Miguels egen mamma. Hennes man lämnade henne och deras gemensamma barn innan Miguel ens hade fötts.
– Hon lärde mig att strida för mig själv, säger han.
Även om han pratar bra svenska – han har bott i Gnesta i omkring tio år nu – så lever han upp när samtalet går över till spanska; orden kommer fortare, leendet blir större, detaljerna fler.
– Det finns ett mysterium i allting – varje sak, varje ögonblick – om vi bara kan använda vår uppmärksamhet för att se de vackra små detaljerna, säger han.