I sitt sista levnadsår skrev änkedrottning Kristina den 8 september 1625 ett brev där hon tillkännagav att hon till sin trotjänare Wallerian Jönsson "skänker en del av det så kallade Kråkelundsgärdet, beläget i nordost om staden, på högra sidan om den vid östra stads eller Stakeporten: sträckande sig upp till Smärlingsdammen, därifrån till gamla Stockholmsvägen".
För att klargöra vad det är för område som beskrivs, så är det området nordost om den staketomgärdade infarten från Stockholm och Arboga som kom bortifrån Kikarbacken (vid Periodens magasin) och gick över Annebergstäpporna till Stakeporten som var stadens östra tullport fram till mitten av 1600-talet och var belägen på Gröna backen vid Rundgatan mellan Skjutsaregatan och Östra Kyrkogatan.
Kråkekelundsgärdet sträckte sig vidare upp utmed Kråkberget till gamla Stockholmsvägen, vilket torde innebära att det är det område som senare kom att kallas Flodmanska täpporna som beskrivs. I öster sträcker sig gärdet till Smärlingsdammen som var belägen på det som senare kom att kallas Gripsholmshjorden och som på 1700-talet gick under namnet Tegelhagen, detta efter att munkarna där haft sitt lertag när man byggde sin kyrka av tegel i slutet av 1200-talet.
I denna damm som uppstod, odlades tydligen smärling som är det samma som grönling, en liten fisk som vi har i några Sjösa- och Svärtabäckar. Att grönlingen finns i Sjösa kan bero på att man odlade den på Sjösa säteri eller att det är rymlingar från odlingen i Nyköping, som har tagit sig utmed kusten genom Sjösafjärden och upp i Svärtaån.
Fisken är inte alls vanlig och verkar kopplad till slott och herresäten i alla förekomster utom en, och det är Torne älv, därutöver finns den i Igelbäcken vid Ulriksdals slott, i Sjösa/Svärta och sedan ett par år tillbaka en nyupptäckt förekomst – Julita nära gården Gimmersta, där Aspån mynnar i sjön Öljaren. Därutöver är grönlingen vanlig i några åar i Skåne och södra Halland.
Från mitten av 1600-talet odlades det grönling i kungliga dammar på Djurgården i Stockholm. Det finns beskrivet hur man för att vittja dammarna drog not här. Grönlingen beskrivs som en delikatess och var vanlig på slotten i Europa. Med dateringen 1625 är Nyköping den plats, som har det tidigaste omnämnandet i Sverige.
Hertig Karl låg alltid i framkant och kan genom sina tyska kontakter ha importerat grönlingarna. Grönlingar vill gärna ha gemomströmmande vatten och detta fanns i Smärlingdammen genom flera kraftiga källådror. Avrinningen skedde genom den så kallade Skvalbäcken, vilken än i dag avvattnar Gripsholmshjorden och rinner ut i ån ovanför Kvarnbron. Se bild, där man ser räcket till höger om det gamla tullhuset och som sträcker sig utmed bäcken vid Östra Kvarngatan.
Nu var ju inte Smärlingdammen den enda fiskdammen som slottet hade tillgång till. Tre dammar låg nära stora trädgården, troligen upptagna av munkarna. Vad som odlades här finns inga uppgifter på, men troligt är att i en av dammarna hade man rudor som var en vanlig fisk på matborden förr. Möjligen karp, men i så fall först in på 1600-talet.
Det kan ha varit rinnande vatten genom dammarna eftersom hertig Karl anlade en vattenkonst i stora trädgården som försågs med vatten från Kvarnbrofallet där en anordning fanns i form av ett hjul försett med små skopor som pressade vattnet i ledningar ner till trädgården. Spillvattnet från vattenkonsten kan ha letts ner till dammarna och då är det mycket möjligt att grönling fanns här. En klar parallell till de kungliga dammarna på Djurgården.
Assar Alexandersson
Källor: Harald Indebetou: Nyköpings minnen. Stefan Lundberg: Naturhistoriska riksmuseet.