Mona-Lisa Gustavsson har levt ett händelserikt liv. Händelserna i barn- och ungdomen har gjort det svårt att släppa känslan av att vara mindre värd än andra.
Vi träffas tillsammans med en av Mona-Lisa Gustavssons och maken Erlings söner, Lars, hemma på boendet i Krokek. Anledningen är den bok som hon gett ut efter att hennes sonhustru bett henne skriva ned hur livet var på den östgötska landsbygden under hennes ungdom.
Arbetet påbörjades för drygt 15 år sedan och blev betydligt personligare än det från början var tänkt.
Skildringarna av kalla vintrar och tuffa ekonomiska förhållanden blir snarare en kuliss till en berättelse om ett flertal personliga trauman.
– Många gånger har jag varit ledsen, men jag har överlevt, säger hon.
Väggarna i lägenheten är fulla av fotografier. Hon plockar fram ett litet, gammalt porträtt på sin biologiska mamma som sitter fastkilat i kanten på en ram. Mona-Lisa var bara två år när mamman dog i tbc och har därför inga minnen av henne. Hon har ofta undrat hur hennes liv hade sett ut om hon fått växa upp med henne.
Mona-Lisa placerades i en fosterfamilj. De nya föräldrarna var snälla men gamla. Mamman var över 60 år och pappan hade passerat 70. De hade ytterligare ett fosterbarn, som var 22 år äldre än Mona-Lisa. Brodern fick så småningom ta över föräldraskapet tillsammans med sin fru.
– Jag var tvungen att säga pappa till honom, det kändes lite konstigt först, säger Mona-Lisa.
Mamma Eva jobbade som sjuksköterska på Kolmårdssanatoriet. Mona-Lisa har inga minnen av henne.
Hon berättar att hon som fosterbarn alltid fick anpassa sig efter andra. Det tog sig uttryck på flera olika sätt. Känslan av att vara mindre värd är något hon stångats med hela livet.
Värst var kanske hennes fostermormor, som aldrig accepterade henne som en familjemedlem. Efter ett övergrepp sattes det hela på sin spets. Mona-Lisa blev gravid. När hon berättade vad som hänt blev hon inte trodd.
– Jag fick ett barn på min 17-årsdag som min fostermammas mor bestämde skulle adopteras bort. Man hade ingenting att säga till om i någonting, konstaterar hon.
Hon flyttade till en annan del av länet. Där träffade hon sin första kärlek. De gifte sig och efter en tid blev hon gravid.
Sonen Kenneth var det bästa som hade hänt henne. Men det var inget lyckligt äktenskap. Det slutade till slut i skilsmässa.
Mona-Lisa skriver om sitt liv "Fosterunge".
På 50-talet jobbade hon en tid i Vimmerby. Där träffade hon Erling. Äntligen inleddes ett förhållande byggt på äkta kärlek och tillit. Vad de inte visste var att deras söner samtidigt blev vänner.
Erling arbetade som stins på Statens järnvägar och blev placerad i Norrköping. Mona-Lisa och Kenneth följde med. När Erlings son Lars senare flyttade upp blev två förvånade men glada pojkar syskon.
Både Mona-Lisa och Erling arbetade skift, hon på bomullsväveriet Järven. De bodde i en billig, sliten etta. Barnskaran utökades med två pojkar till.
– Vi har aldrig haft något överflöd av pengar, men vi har haft roligt.
Mona-Lisa och Erling träffades hos ett par gemensamma bekanta i Vimmerby på 1950-talet. Med honom fann hon äntligen kärlek och tillit. "Vi har aldrig haft något överflöd av pengar, men vi har haft roligt."
På fritiden har Mona-Lisa hållit i danskurser på Riks-City tillsammans med Erling, spelat bridge och varit ute i skogen där de plockat bär. Hon har också lagt mycket tid på handarbete och bakning.
Ingen vet hur livet hade sett ut om Mona-Lisa hade växt upp med sin biologiska familj, men när hon var i 20-årsåldern sökte hennes biologiska pappa upp henne. Han hade alkoholproblem och hon kände ingen personkemi alls.
– Det var nog bäst som skedde, säger hon.
I dag lever hon på de ljusa minnena och livsgnistan är stark.
– När jag fyller 100 vill jag ha en stor fest med dans, säger Mona-Lisa Gustavsson och ögonen glittrar till.