"För mig kändes det tryggare hemma. Jag vet att det hade påverkat mitt förlopp negativt med alla störningsmoment på sjukhuset, och det är en risk för bebisen om förloppet förlängs", säger Natalie. Hon valde att föda hemma, i rummet med de grönaste väggarna och med en vimpel full av affirmationer.
Det är juni och förmiddagssolen värmer när Natalie lutar sig mot potatislandets staket och andas djupt genom en värk.
Inne i huset förbereder den blivande tvåbarnspappan Johan Iwerbo hemmet och Iris, 4,5 år leker med mormor någonstans i bakgrunden. Alla är väl införstådda med Natalies behov av lugn och möjlighet att fokusera inåt. I en bil några mil bort sitter en rutinerad barnmorska och styr mot gården utanför Malmköping.
"Solen skiner och vi ska föda barn i dag", hade hon konstaterat när Natalie ringde och berättade om värkarna på morgonen.
Det var ungefär i mitten av graviditeten som Natalie bestämde sig för att föda hemma, assisterad av en barnmorska. Alla gravida har rätt att välja det – men enligt 1177 "bör du vara frisk och ha en graviditet som går som den ska". Barnmorskan får man bekosta själv, vilket landar på mellan 20 000 och 30 000 kronor, enligt Föda hemma.
Socialstyrelsen har ännu ingen statistik över antalet hemförlossningar ännu.
"Nya åtgärdskoder har introducerats och vi hoppas att de snart ska kunna göra att kvalitén på data höjs så vi kan börja följa utvecklingen gällande hemförlossningar", meddelar pressekreteraren Jan Ekman via mejl.
För Natalie Toratti var det andra förlossningen i livet.
– Det var helt fantastiskt. Så mycket bättre än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig, säger Natalie.
Hon önskar att hon hade känt till alternativet tidigare och att andra kvinnor upplevde en större valfrihet i samband med förlossning och graviditet.
– Många verkar se barnafödande som ett ingrepp som kräver sjukhusvård – som att det inte är det mest naturliga som finns.
När andra kvinnor får höra om hennes förlossning har de ofta många frågor.
– Precis som jag kände innan, så är det många som inte verkar tro på sig själva. De säger "det där klarar inte jag", trots att de har fött flera barn utan smärtlindring och komplikationer på sjukhus.
Storasyster Iris föddes på Mälarsjukhuset i mellandagarna 2016. Det var hektiskt på sjukhuset och Natalie upplevde att hon fick klara sig själv fram till krystfasen. När hon bad om smärtlindring var personalen tvungen att prioritera andra mer akuta patienter.
– Förloppet gick jättebra och allt var väldigt lugnt, så det var nog också därför de inte kom in till oss. Och i efterhand stärkte det mig, att vi klarade oss själva. Men där och då var det en stor oro, när man satt där med värkar och undrade var barnmorskan var.
Upplevelsen fick henne att ifrågasätta processen när hon blev gravid igen. Genom forum på nätet hörde hon talas om hemmaförlossning och många timmars efterforskning och flera möten med barnmorskor senare hade hon bestämt sig.
Där många känner en otrygghet i tanken på att inte ha vara på ett sjukhus, med närhet till den vård som behövs vid komplikationer, kände Natalie trygghet i att vara hemma – med en barnmorskas fulla uppmärksamhet, ostörd av personal, teknik och ljud från sjukhuset.
Om något avvek från det normala uppstå skulle de bege sig till sjukhuset.
– Det är klart man vill ha nära till vården om det händer något, men i de flesta fall gör det inte det. Jag bedömde mina risker som mindre hemma.
Natalie Toratti jobbar själv på Distriktsveterinärerna och drar paralleller till sitt arbete där: "Vi stör ju inte djur som är under förlossning, vi griper in om det behövs. För annars kan vi göra mer skada."
Tillbaka till junimorgonen 2021 och trädgården utanför Malmköping. Barnmorskan parkerar bilen och hälsar på Natalie med en lång varm kram. Sedan försvinner hon in i huset för att förbereda.
I ett av rummen står den hyrda förlossningspoolen. Den dämpade belysningen och de gröna väggarna färg lugnar Natalie som andas tungt och tänker på sina affirmationer och på ord som "ja" och "ner".
Efter en stund frågar hon barnmorskan om hon inte ska undersöka henne, som på sjukhus, för att bekräfta att det hela går framåt.
– Jag ser på dig att det går framåt, ta det lugnt.
Natalie sätter sig i poolen och det dröjer bara 30 minuter innan krystvärkarna tar vid. Hennes andning signalerar till barnmorskan i rummet intill, och till pappan, att vara redo och när Natalie ropar barnmorskans namn svarar hon lugnt att "jag hör" och kommer till rummet.
Hon vägleder Natalie. En hand över käken påminner henne att slappna av även där. Hon har lärt sig att livmodern slappnar av när käken gör detsamma. Johan finns intill hela tiden med sin lugna röst och närvaro.
– Nu ser jag huvudet, säger barnmorskan och Natalie, som förväntar sig ett mycket längre förlopp, tror nästan inte på henne.
Hon sträcker ner handen om känner på sitt barns huvud och känner glädjen bubbla upp. Hon skrattar tillsammans med barnmorskan och pappan.
– Det här är så jävla häftigt!
På barnmorskans signal sätter sig Johan i poolen och sluter sina händer om Natalies. När hon föder fram pojken tar pappan emot honom och lägger barnet på mammans bröst.
Innan det är dags att kliva upp ur vattnet hämtar barnmorskan Iris och mormor som kommer in i rummet och får möta lilla Isak.
"Jag visste inte att man fick föda hemma, det hade jag ingen aning om", säger Natalie som är tacksam för upplevelsen efter att ha gjort just det.
Det har gått 2,5 år sedan förlossningen och storasyster Iris pratar om det titt som tätt, precis som hennes mormor.
– Det är något som vi bär med oss tillsammans och som vi alltid kommer minnas, säger Natalie och fortsätter:
– Det har stärkt mig som kvinna mycket. Att lyssna inåt, att stå på mina egna fötter och våga tro på mig själv och på min intuition.
För henne är det viktigt med valmöjlighet.
– Jag tycker att alla kvinnor ska ha rätt att föda där de är som tryggast, vare sig det är hemma eller på sjukhus. Det borde få vara assisterat där vi känner oss trygga.