Så gott som helt plötsligt har den tidigare arbetskamraten och nära vännen Lars-Eric lämnat jordelivet. Ett brutalt besked och tomrummet är enormt.
Lars-Eric kom 1973 till Sörmland, Nyköping och länsstyrelsens regionalekonomiska enhet. Vi blev där goda arbetskamrater och vänner. Han kom att byta arbetsuppgifter många gånger men blev länsstyrelsen trogen under resten av sin drygt 40-åriga yrkeskarriär. Under ett kvartssekel fanns vi båda på länsstyrelsen. Sedan skildes våra arbetsvägar åt men kontakten fortsatte.
De senaste fem åren kom vår vänskap att allt mer breddas och fördjupas. Några år dessförinnan hade två andra tidigare arbetskamrater, Ingvar Jansson och Caj Möllergren, startat informella veckovisa träffar på Huldas café. Ibland kallat Huldagänget. En smältdegel, i vilken ordet är fritt och spänner över en mångfald av ämnen. Allt från det stora globala till det lilla lokala, stort som smått, gammalt som nytt. Något av en akademi för mångsidig kunskap, där tankar spelas in och information kan erhållas i de mest skilda ämnen.
I denna gemenskap trivdes Lars-Eric som fisken i vattnet. Hans gedigna kunskaper, vetgirighet och förmåga att både lyssna och argumentera kom här verkligen till sin rätt. Han var också genom sitt goda minne och sinne för poänger en utmärkt berättare. Det var ett nöje att vara i hans sällskap. Lars-Eric hade många intressen såsom samhällsfrågor, idrott, politik, kultur, historia, motion och hälsa. Särskilt varmt om hans hjärta låg golfen, inte minst som friskvård för äldre. Och kärleken till fotbollen, särskilt favoritlaget Elfsborg.
Lars-Eric bottnade tydligt i sitt lokala ursprung från Ulricehamn, samtidigt som han var öppen för den stora omvärlden. Lars-Eric var en person med stor drivkraft, oavsett vad han ägnade sig åt. Men han hyste också omsorg om andra människor. Detta kom till uttryck även i hans politiska engagemang, där solidaritet stod i centrum.
Lars-Eric var mycket mån om sina närmaste anhöriga och sina många vänner. Om man kom honom riktigt nära var han mycket förtrolig. Den sidan kommer nog att fattas mig mest i den stora saknaden efter Lars-Eric.