Alva Nilsson har lämnat oss alldeles för tidigt.
“Men domaren hur kan du inte se att det var offside?”
Det är en person på långsidan som skriker. River sig i sitt lockiga hår, galen för att domaren är orättvis igen. Hon lever för fotbollen, för passionen och kärleken till läderkulan. Vi är många som delar kärleken. Och vi är många som nu sörjer Alva Nilssons bortgång.
Hon gjorde allt för att göra sportjournalistiken rättvisare, men framför allt fotbollsbevakningen mer jämlik.
Vi har träffat henne på pressläktare, vi har spelat i samma lag. Vi har läst hennes artiklar och krönikor som har varit lika precisa som en snäv boll i djupled.
Alva Nilsson var före sin tid. Tidigt bevakade hon damfotbollen på ett sätt som få hade gjort förut. Hon kunde hela näringskedjan: ungdomsverksamheten, breddfotbollen, allsvenskan och landslaget. Transferrykten, spelet bakom stängda dörrar.
Hon visste allt, ibland visste hon till och med för mycket. Få undkom Alva Nilssons skjutjärn, ändå hade landslagsspelare, förbund och klubbledningar respekt för hennes värv. De visste: hon kritiserar oss, eftersom hon tar oss på allvar.
I en jämlik idrottsvärld hade hon varit en av landets största fotbollsjournalister. När bevakningen av damfotboll når sin rättmätiga status, när den dagen kommer, då kommer vi att minnas Alva Nilsson som en av pionjärerna.
Framför allt minns vi henne som en god vän och lagkamrat. Vi är många som delar vackra minnen med Alva Nilsson, även utanför fotbollen.
Hur ska vi klara av den saknad och det tomrum som hon nu lämnar? Genom att prata och minnas henne. Att fortsätta arbeta för jämlikhet, rättvisa, allas rätt till att älska vem man vill. Vi vet att hennes hjärta var stort och slog hårt och snabbt för fotbollen. Hon kommer vara så otroligt saknad.