Många kommer att minnas Barbro Bondestad med stor värme och saknad. Hon var unik. In i mitt och många andras liv på Tessinskolan kom hon 1989 som ett yrväder, med gott humör och personlig humor, mycket klok men också totalt orädd. Hon var en färgstark kollega som alltid kunde ge ett gott råd men som också kunde säga emot när det behövdes. Hon trodde på att gymnasieskolan och dess elever kunde utvecklas och bli bättre genom att alla fick se filmer på biograf och diskutera dem efteråt. Barbro brann för film, hon satte snurr på Nyköpings filmstudio så att det blev långa köer när medlemskorten släpptes och lyckades under många år genomföra det offentliga utomhusprojektet Kom Å Se Filmer vid ån.
Barbro hade ett gott hjärta, speciellt för de elever som inte hade det så lätt. Hon uppfattade blixtsnabbt det centrala i deras prestationer, så det var en fröjd att läsa högar med uppsatser tillsammans med henne, också därför att hon aldrig var petig med detaljerna. Jag tror det kan ha bidragit att hon själv en gång i en tentamen av professorn fick den enkla men suveräna frågan:
– Och varför tycker du så mycket om Dostojevskij?
Hon kom från ett musikaliskt hem. Det var Bach och klassikerna Mozart, Haydn och Schubert som hörde till hennes mest älskade, sällan däremot de mer ”bullriga” moderna tonsättarna, men så hade hon själv spelat cello i en stråkkvartett. Otaliga gånger hade jag förmånen att få lyssna på musik tillsammans med henne och maken Kjell; för henne var det dock mindre viktigt att kunna årtal och kompositörer. Hon var också en stor djurvän och ägare till en lång rad hundar, flera katter och åtskilliga höns. Hon hade också ett mycket stort trädgårdsintresse, och uterummet dignade av blommor.
Hon hade en gränslös förmåga att skaffa sig nya vänner, och för henne var samtal med olika människor en viktig del av livet. Hon läste mycket böcker, gärna romaner, poesi och fantasy, och på somrarna blev det ofta böcker av Jules Verne på franska.
Hjärtat hade både hon och Kjell inom arbetarrörelsen. Mest älskade hon ändå sin make Kjell, fast hon kärleksfullt kunde gnabbas med honom till dess han brukade säga:
– Var snäll mot din man. Han är ju ändå ett litet sällskap.
Dödsbudet kom en vecka före hennes födelsedag och på den dag som var Kjells födelsedag. Det löd:
– Mamma gick bort i kväll. Lugnt och stilla, utan smärta eller ångest.
Med tacksamhet minns jag allt detta från trettio års vänskap och tänker på de efterlevande med värme och deltagande.