Hur kan man säga något om 50 års vänskap? Vi lärde känna varandra, Bengt och jag, som tonåringar på 60-talet i Nyköping, i en värld som inte längre finns. I en värld där man helt enkelt gick och knackade på när man hade vägarna förbi. Vi blev Stockholmare. Och landsbygdsbor. Och globalmedborgare. Och nystades in i våra olika världar av jobb, barn, resor, skilsmässor och kalenderplanering. Men Bengt behöll sin enkla självklara närvaro i mitt liv och förmåga att helt enkelt dyka upp utanför köksdörren. Eller på en dammig landväg i Indien. På en cykel eller med bussen. Och så slog han sig ner och tog en kopp kaffe.
Många fina seglingar blev det också genom åren. Så kommer jag alltid att komma ihåg Bengt, seglaren. När livet var som bäst och horisonten obruten. Kisande mot solen med ett nöjt uttryck när seglen stod perfekt. Det var också alltid värme och glädje att besöka det lilla huset i Nacka där han så småningom slog sig ner med sin familj.
Och när det brände till, när de stora kriserna i livet oundvikligen kom, då fanns han osvikligt där! Och släppte aldrig taget, fortsatte ringa, fortsatte komma och prata. Fortsatte vara den helgjutna människa och genuina vän han förblev genom hela livet.
Bengt gick bort alldeles för tidigt! Det är tomt, ödsligt och helt ofattbart att han inte längre finns där. Men i sorgen kan jag ändå känna glädje för att jag fick ha Bengt som vän och viktig del av mitt liv!