Närmast sörjande är hustrun samt barn och barnbarn. Bengts vagga låg i det böljande Dalarna, ett landskap som sprider lugn, tröst och tillförsikt över sina invånare. Bengt verkade ha fått del av det vi icke-dalabor tror är landskapets naturliga arvedel: Omdöme, inspiration, flit och barnasinne.
Jag gjorde min första bekantskap med Bengt när vi började forska om solenergi i Studsvik, på sjuttiotalet. Han var mycket kunnig och hade ofta egna åsikter om vad som bör göras, om vad som är viktigt för att driva fram utvecklingen och vad man kunde bortse från. Och för många knepiga frågor som vi gärna lade undan, kom han efter en tid med förklaringar, efter att ha funderat en tid eller helt enkelt satt sig och räknat. Han var mannen som steg ner till problemens rötter och jobbade uppåt, mot topparna. Och så kunde hans ansikte stråla, när en lösning blev uppenbar. Bengt var bland de som var först i världen med att utveckla energisystem som kunde producera solenergi på sommaren och lagra den till vinterhalvåret och fick ett internationellt uppmärksammat rykte. Det visade sig med tiden att hans kunskaper kunde bättre tas hand om på universiteten än i Studsvik och hos Vattenfall Utveckling AB. Och så drog han vidare till Dalarna och Lund och hamnade till slut vid Tekniska Universitetet i Lyngby, Köpenhamn, medan hans familj och boende var kvar i Nyköping.
Med tiden har Bengt samlat ihop en respektabel lista av publikationer och en kompetens som ett lexikon och allt förknippat med en charisma som kom hela europeiska solenergiutvecklingen till godo. Han var en väl ansedd medarbetare i internationella kommittéer och en källa till kunskap som han gärna ställde till förfogande till oss som fastnade i något problem. Han har en stor del i den utvecklingen som ledde till solenergins ställning som den nu har fått i det moderna samhället.
Vi beklagar djupt att han fick lämna det jordiska allt för tidigt och vi kommer behålla honom i våra minnen med stor tacksamhet.