Carl-Gustaf Colliander till minne

Första gången vi träffades höll Carl-Gustaf Colliander ett tacktal refererande till Johan Henric Kjellgren. Bordssamtalet med Agneta vid samma tillfälle handlade om kung Carl XI och hur 1600-talsmänniskan tänkte. Jag gjorde reflexionen, detta par måste jag försöka lära känna. När Carl-Gustaf lämnade läkemedelshjälpmedlen för att ta över hemgården Ånsta blev det så. Vi kom att under de följande trettio åren umgås såväl familjevis som gubbvis. Hans lugna, vänliga och intresserade sinne inhyst i en ståtlig kroppshydda passade i de mest skilda situationer. Förutom möten, kalas, exkursioner på hemmaplan företogs resor och utflykter inom och utom Sverige, Jämtländsk älgjakt, getmejeri mitt i storskogen och utforskande av Stekenjockvägen. Genom Carl-Gustaf tog vi oss in i livet för en uråldrig lågadlig familj i Niedersachsen, fick öva oss i vildsvinsjakt innan den blev vanlig i Sverige och bekanta oss med Till Eulenspiegel. Vi åt söta kringlor och drack the med mycket slivovice i en bondstuga i Mähren. Vi vadade i den översvämmade Marcusplatsen i Venedig. Vi genomkorsade Lettland och södra Estland i jakt på Carl-Gustafs morfars historia. Det som hörde till höjdpunkterna var dock våra hästdragna seminarier. Bakom två ardennerrumpor, inkörda med hjälp av Carl-Gustaf, hade vi agrarekonomiska överläggningar. Carl-Gustaf var universitetsekonom och jag bondekonom, så vi började i oenighet, men slutade i enighet under mödan av att få våra respektive lantbruk att visa svarta siffror. Det hör till saken att min hustru fick sig viskat, ”jag vet att han har fel, men det behöver jag inte tala om”. Det var det som var Carl-Gustaf – pröva resonemanget på längden och tvären tills de deltagande var nöjda. Nu har Carl-Gustaf varit tvungen att efter många års kamp ge sig i den strid ingen kan vinna. Tack Carl-Gustaf för alla fina stunder!