När två av hans äldre tre bröder valt att verka i kyrkan blev det självklart för Gunnar Folkegård att efter studenten läsa teologi i Uppsala. Gunnar växte upp i domkyrkans skugga och i den fick han en god kunskap om liturgins betydelse för ett fullödigt gudstjänstliv, något som kom att prägla honom hela livet.
Efter studierna i Uppsala blev det naturligt att prästvigas i Strängnäs och biskopen placerade honom till de första tjänsterna i Rekarnebygden där hans äldre kollegor förde honom in i församlingsprästens olika uppgifter i såväl landsbygds- som stadsförsamling. Efter ett antal år som komminister i Västra Vingåkers församling tog han en paus i sitt prästerliga kall och tog tjänst några år som kvalitetschef vid Högsjö Bruk.
Men även om Gunnar trivdes bra tillsammans med sina arbetskamrater vid bruket saknade han tjänsten vid altaret, sökte och fick kyrkoherdetjänsten i Katrineholm. Här skedde under Gunnars tid stora omändringar. Församlingen delades. Den slogs ihop med angränsande församlingar. Strängnäs stift, liksom hela Svenska kyrkan, anpassade sina förhållanden efter stat-kyrkareformen kring år 2000. Gunnar inte bara följde utvecklingen, utan såg till att den blev både ekonomiskt effektiv och med gudstjänsterna som viktigaste uttryck, något som gjorde att biskopen med förtroende utnämnde honom till kontraktsprost.
Familjeförhållanden gjorde att Gunnar några år före pensioneringen sökte sig till Växjö stift där han blev kyrkoherde i Högsby. Naturligtvis var han smått orolig för att den kyrkliga kulturen inte var densamma i Strängnäs stift och Växjö stift. Han ville ha sin utgångspunkt från altaret i allt sitt arbete. Skulle det fungera också i Småland? Man kunde se att äktheten i Gunnars sätt fungerade även i Högsby, så församlingslivet utvecklade sig mycket positivt också här.
Det sista halvåret blev en lägenhet intill Kalmar domkyrka deras hem där Gunnar kunde njuta av vacker utsikt och promenader vid Kalmarsund. Han avled den 4 februari, två dagar efter kyndelsmässodagen och tre dagar innan den i år firades som söndag. Jag tänker på kyndelsmässodagens berättelse om Simeon som fick lyfta den nyfödde Kristus i sina armar i templet. Så lyfte också Gunnar Kristus i kalken varje gång han firade mässan. Vi stämmer in i Simeons lovsång:
”Herre, nu låter Du Din tjänare fara hädan i frid efter Ditt ord.”
Vi ber för Gunnar, Karin, barn och barnbarn.