Gunnar Folkegård fick mig att förstå hur en välskött administration bidrar till ett bra klimat på en arbetsplats. Sin administrativa gåva hade Gunnar stärkt under en paus i sitt prästliv då han i stället arbetade som personalchef på Högsjö bruk. Efter det var han en fena på datasystem och personalfrågor. Det gjorde att han kunde sköta allt sådant med lätt hand och verkligen ägna sig åt att församlingen skulle växa som andlig gemenskap.
Gunnar lärde jag känna när han var min kyrkoherde och handledare i Katrineholm. Den tilltro som han visade mig som ung student för snart 30 år sedan kommer jag alltid att bära med mig. Vi hade träffats tack vare Kjesäters folkhögskola och den gången berättade han om den katastrofala prästbristen som rådde i Katrineholms församling. Det kunde jag inte motstå, så jag övergick till att studera på distans och flyttade in i ett rum i församlingshemmet.
Hos Gunnar fanns den innerlighet i nattvarden som aldrig går att dölja. Det är ett mysterium hur Kristi kropp och blod förmedlar Guds närvaro och hur den som firar mässa kan bli präglad. Den präglingen märktes på Gunnar. Med en blandning av allvar och glädje spred han värme när han stod vid altaret och lyfte det välsignade brödet och vinet. Sina sista decennier tjänstgjorde han och hustrun Karin i Växjö stift. Först var han lite fundersam hur det skulle gå för en inbiten sörmlänning. Det blev fina år, för det är klart att även smålänningarna märkte att Gunnar var hängiven sitt uppdrag.
Gunnar avled i samband med Kyndelsmäss. Då läser vi i kyrkorna Lukasevangeliets ord om när Maria och Josef kommer till Jerusalem för att bära fram Jesus i templet, 40 dagar efter födelsen. I templet möter de Hanna som är 84 år. Där finns även Symeon, som har fått löfte om att skåda Herrens Messias innan han dör. När den gamle mannen får se Jesusbarnet tar han honom i famnen, prisar Gud och säger: Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Symeons lovsång gäller även Gunnar Folkegård.