HansTomani kom som barn till Sverige, som ett av de många offren för de etniska rensningar som genomfördes vid andra världskrigets slut i dagens Tjeckien. Hans uppväxt präglades av de stora skogarna i det tyskspråkiga Erzgebirge. I Sverige bodde han först i Surte och därefter i Norrahammar. 1957 kom Hans till Stockholm för att tillträda en tjänst på det nybildade bolaget AB Atomenergi i Stockholm, samtidigt som han utbildade sig till Maskiningenjör vid KTH. Slutligen flyttade han 1963 till Nyköping för att delta i utvecklingen av det statliga reaktorprogrammet. Och med ett kort undantag var han Studsvik trogen i alla år fram till pensionen 2004.
Många av oss, arbetskamrater som vänner, uppskattade Hans andra, privata verksamhet ännu mera. Hans var som tenor en mycket eftertraktad sångare. Det finns knappt en kör i Nyköping som Hans inte lånade sin röst emellanåt. Jag lärde känna honom på sjuttiotalet i Allahelgonakören, där vi tillsammans med en kvinnlig röst bildade den tyskspråkiga sektionen av körens tenorstämma. Stämsäker och med ljus röst bar Hans tenorstämman upp. Men han medverkade även till många Nyköpingsbors glädje hos Barbershopparna, i Kammarkören och även i Claviskören. Och inte bara på grund av sin röst, även på grund av sin kunskap av hundratals låtar, tyska som svenska, var han alltid en mycket eftertraktad stämningsmakare på fester och sammankomster. Hans visade även en sällsynt begåvning för ordvitsar och roliga historier, vilket ledde till att vi trivdes i hans sällskap. Han kämpade länge emot de sjukdomar som drabbade honom, försökte hålla fast vid sången som gav honom livsglädje. Ännu i vårdhemmen hördes hans röst vid allsången. Vi beklagar mycket, att vi i dessa Corona-tider inte kan ge Hans den avskedsång han förtjänar.