Den första gången jag mötte Kenneth Brunberg stod han i en vattenpöl längst upp på Sveas väg i Bergshammar. Han hade en brandgul cykel med långsoffa, ryggstöd och växelspak – en sådan cykel som egentligen bara existerade i drömmarna hos en sexårig grabb. Dessutom hade han långt hår – hår som hängde ned över öronen. Sådant hår som ingen av de vanliga kompisarna på gatan, och minst av allt jag själv, fick ha för sina mammor.
Kenneth stod egentligen där i korsningen av Sveas väg och Kyrkvägen och väntade på någon annan kille, men vi bestämde att vi skulle bli kompisar så han följde med mig hem för att kolla på min och syrrans nya lekstuga. Sedan dess har han varit en av mina allra närmaste vänner.
Vi gick i samma klass från att vi började lekis på Bergshammars skola till att vi gick ut årskurs nio på Nicolaiskolan, och i IK Tuns 69-lag höll vi vänsterkanten tillsammans, han som back och jag som mittfältare. I tonåren insåg vi så småningom båda två att vi inte skulle bli fotbollsproffs, och andra saker som tjejer, mopeder och musik konkurrerade ut fotbollen. Kenneth skaffade sig en elgitarr och började spela hårdrock med några andra kamrater i ett gammalt hönshus på Västergården mellan Bergshammar och Svalsta.
I slutet av 1980-talet träffade Kenneth sin Ehlén och samma dag som Kenneth fyllde 21 år fick de sitt första barn, dottern Caroline. Den lilla familjen flyttade till ett radhus på Tegelvägen i Svalsta, och så småningom utökades familjen med Carolines systrar Charlotte och Tilda. För några år sedan blev Kenneth för första gången morfar, något han gladde sig mycket åt.
Kenneth var elektriker och började arbeta i elbranschen direkt efter gymnasiet. Jag blir inte alls förvånad när jag hör att han var mycket omtyckt både av arbetskamrater och kunder. Utöver att vara en duktig hantverkare var Kenneth nämligen alltid glad och trevlig och hade nära till skratt. Tack vare sin stora sociala kompetens hade Kenneth ett stort nätverk av vänner, både på och utanför arbetet.
Segelbåten var Kenneths stora fritidsintresse. Under många år hade familjen en träbåt som Kenneth vårdade ömt, och slipade på i otaliga timmar varje vår. För några år sedan ersattes den av en plastbåt då Kenneth tyckte att han hade slipat träbåten tillräckligt många gånger. Segelbåten ligger i sjön redo för att seglas, men en av de första riktigt fina vårdagarna dog Kenneth helt oväntat, endast 55 år gammal. De senaste veckorna har det varit fint väder nästan varenda dag, och varje ledig dag tänker jag: “nu skulle Kenneth ha varit ute med båten”.
Saknaden kommer att vara stor för Ehlén, flickorna, svärsönerna och barnbarnet Artur som förlorat en make, en pappa, en svärfar och en morfar. Kenneth kommer också att vara oerhört saknad av sina föräldrar Heino och Gerd och av sin bror Magnus med familj. Utöver det är det många vänner som kommer att sakna Kenneth. Han lämnar ett stort tomrum efter sig.
Och jag kommer att sakna min kompis resten av mitt liv.