Många kommer att minnas Kjell Bondestad med värme och saknad. Han var en vänlig och nobel person som behöll lugnet i de flesta situationer, utom de orättvisa, och bar all sin lärdom med lätthet och utan att breda ut sig. Ibland ställde han dock lite kluriga frågor men mest på lek. Och det gick att fråga honom om det mesta. Han kunde ju nästan allt och följde engagerat varje dags politiska händelser men tittade lika passionerat på tv när det var idrott – och kom ihåg sådant som udda friidrottsrekord. Svåra franska filmer fanns på hans lista men också Bröderna Marx. Han var en duktig kock och bakade gärna bullar, kakor och tårtor till glädje för omgivningen. Han älskade indianböcker men också Dostojevskij och hade ett livslångt projekt att lära sig själv ryska.
Självlärd var han också inom den klassiska musiken, mest från sina tusentals skivor. Tidigt kom han att deltaga i musikgissningstävlingar, först i radio, sedan i tv. Min glädje blev stor när jag nyligen hittade finalen 1980 i Kontrapunkt med Sten Broman som ledare och Kjell Bondestad i det vinnande svenska laget (ligger ute på tv.nrk.no). Även här i tv var han diskret med sina kunskaper – hans elever förstod inte det och retade honom med att ”vi såg dig nog och du var sämst”. Men för fyrtio år sedan såg alla på Sten Broman och hans show, och klassisk musik hade ett viktigt forum.
Hjärtat hade han till vänster, inom arbetarrörelsen, och han beundrade det folkhemsbygge som Per Albin Hansson och Tage Erlander stod för. Han trivdes också bäst bland enkla människor, så som det är naturligt för en ung man som växer upp på landet och blir retad för det: ”Är du från Björkvik eller är du dum ändå?” Men han hade läshuvud och tog en lysande studentexamen i Nyköping och for som vacker yngling till Uppsala för studier i historia, nordiska språk och litteraturhistoria. Han avslutade med en lic-avhandling om USA under inbördeskriget.
Han var sedan lärare i Köping och Finspång innan han år 1989 kom som lektor till Tessinskolan i Nyköping och blev en omtyckt kollega och snäll lärare. Där tog han initiativ till olika studiecirklar vilket bland annat ledde till en gruppresa till Kina. Ändå var han mest hemmaälskare och kunde tillspetsat säga: ”Man kan aldrig ha så roligt ute som inne.”
Första gången vi sågs var bland LP-skivorna på vårt stadsbibliotek, men ingen av oss vågade då hälsa. Efter några år blev vi arbetskamrater på Tessinskolan och vänner och har otaliga gånger lyssnat på musik och haft den andre att gissa. Han föredrog Haydn framför Wagner, Mozart framför Mahler. Vi älskade båda Schubert och han öppnade mina öron för Hugo Wolf och hans sånger.
Mest älskade han ändå sin hustru Barbro, som under ett långt liv kompletterade med sitt glada skratt och den djärvhet som han inte riktigt hade själv att genomföra olika projekt.
Med tacksamhet minns jag allt sådant och tänker på hans efterlevande med värme och deltagande.