1972 anställdes Kjell på förbundskontoret som studieombudsman. Då Kjell hade ett förflutet som ackordsmätare kom han snabbt över på förhandlingssidan. Kjell var ordförande 1990–2001.
Ett flertal lagar gjorde entré på arbetsmarknaden under 70 talet. Målarnas motpart Målaremästarna ansåg att de nya lagarna behövde anpassas efter branschens förutsättningar och att en konkurrensneutralitet kunde upprätthållas mellan små och stora företag. Det var i dessa förhandlingar som Kjell kanske gjorde sin största insats för, branschens utveckling och Målarnas fortlevnad. Parterna byggde ett solidariskt avgiftssystem som bland annat betalade för lärlingsutbildning, avtalsövervakning, marknadsföring, forskning och utveckling, som möjliggjorde att Målarna blev nästan 137 år. Utan Kjells insatser är frågan om förbundet ens hade firat 100 år.
Kjells rättesnöre i livet var kampen för solidaritet, rättvisa och frihet. Det genomsyrade allt han gjorde i både det fackliga- och politiska arbetet. Han var stark, kvick och underfundig i argumentationen, det är många som har fått känna av hans skarpa tunga men också som har fått ta del av hans medmänsklighet och kärlek till andra och livet.
Tyvärr drabbades Kjell de sista åren i livet av ohälsa och blev bunden av rullstol, men kvickheten och argumentationen för rättvisa fanns kvar in i det sista. Sjutton dagar innan Kjell avled kunde vi läsa följande rubrik i Sörmlands Nyheter. ”Kjell missade dotterns 60-års kallas – nekades rullstollstaxi”. Ända in i det sista tog Kjell kampen för rättvisa och solidaritet.
I Målarnas historia kommer Kjell att beskrivas som en legend och läromästare. Arvet från Kjell kommer nu att föras vidare av dagens målare och lackerare i Byggnads.