Så mycket kärlek.
Lars Mirsad Åhlander föddes i Kräftans tecken 1982 på Karolinska Sjukhuset i Solna, en mulen sommarnatt med stilla regn. Han dog i januari 1994 på Akademiska barnsjukhuset i Uppsala, en solig och kall dag med glittrande snö. Han var sina föräldrars första efterlängtade kärleksbarn, mormors första pojke bland barnbarnen och farmors och farfars första barnbarn.
”Lars har fått så mycket kärlek under sitt korta liv som andra inte har kunnat få under ett helt långt liv” sa en vän. Lars gav dubbelt så mycket tillbaka. Han var mån om alla särskilt om sin lillasyster.
Vår pojke tyckte om att plocka bär i de norrländska skogarna kring Graningesjön, paddla kanot och åka motorbåt med farmor och farfar och övriga familjen. Han uppskattade alla besök på Skansen och Gröna Lund med mormor och kusiner och att umgås med släkten och kompisar.
Flickorna var förtjusta i Lars. Han var söt och snäll. En gång blev han hämtad av tre tjejer. De gick till kvartersgården Gläntan. Han kom hem strax efteråt arg som ett bi. ”De vill dansa tryckare med mig. Det vill inte jag!” sa han. En annan gång kom flickorna på besök. De hade trevligt, skrattade, de fick se ärret på hans bröst. Han var lycklig!
Efter att ha opererats och behandlats med cytostatika under våren 1993 blev Lars frisk några månader. Men i slutet av oktober 1993 fick vi besked om att det hade börjat på nytt.
I januari 1994 var familjen samlad på sjukhuset. Vi levde för dagen, läste alla Berts dagböcker, spelade Michael Jacksons ”Dangerous”, spelade spel, pratade, skrattade, grät och tystnade.
Den 14 januari åkte vi till Igelbäcksskolan i Kista och hälsade på klass 5A. Lars ville träffa sina klasskamrater och fröken. Då satt han i rullstol.
Den sista film familjen såg tillsammans var ”Aladdin”, vi såg den på biografen i Kista. Sången ”En ny värld” ur filmen spelades på Lars begravning.
Tack Lars, för att du valde oss till din familj!