Jag var sju år när en av mina systrar förkunnade att det minsann skulle komma en ”jättesnygg” kille och spela piano för min mamma. Det här måste jag kolla upp tänkte jag. Det ringde på dörren och jag skyndade mig att öppna. Där stod en mycket prydlig ung man (sex år gammal) med notportföljen under vänster arm och en lång luva med tofs nertill på huvudet. ”Chevalereskt” drog han av sig luvan med höger hand och bugade sig. ”Goda´! Ja hetej Lasse Bjännbäj. Ja skulle spela häj”. Jag öppnade dörren på vid gavel: ”Stig in käre svåger!”
Det var början till en livslång vänskap med musikaliska förtecken.
Tolv år gammal bildade Lasse sin första kvartett, initialt som trummis men snart nog som pianist i Brännbergs Sextett. Vi spelade i Nyköping, Norrköping, Södertälje m.m.. Lasse skrev arrangemangen med bl a Blakey och Mulligan som förebilder. Det skulle ju vara så på 50-talet.
Under 60-talet lade Lasse musiken åt sidan på grund av studier, men på 70-talet togs tråden upp igen, bl.a. som pianist i Oxelösound Big Band.
Lasse jobbade på SSAB där några kollegor hade liknande musikalisk bakgrund som honom. Man spelade tradjazz och swing på bolagsstämmor, personalfester och jubileer. Det var grunden till Dixie-Tigers som vid ett flertal tillfällen bl a kom att spela med sångerskan Git Skiöld på jazzklubben Stampen i Stockholm. Under många år var man även husband hos Pelle Nilsson på Konservkompaniet och i Pelles Lusthus.
Lasses gehör och känsla för arrangörsteknik var imponerande. Han var mycket road av att lyssna av och skriva ner arrangemang. Det visade sig inte minst när han 1997 bildade Nicopia Blue Session som under många år kom att besöka danspalatset Nalen i Stockholm med tidsenlig musik nertecknad av Lasse. Orkestern kom också att medverka i ett flertal konserter, radioutsändningar och TV-program med gäster såsom sångaren Carli Tornehave, trumpetaren Jan Allan, tenorsaxofonisten Nisse Sandström och barytonsaxofonisten Peter Gullin m.fl.
Lasse Brännberg blev 75 år.