Apotekare Marita Wretlind fann den stora glädjen i de små tingen, kärleken till naturen och framför allt till det vackra som Sveriges flora skänkte henne. Marita kunde lätt drömma sig bort inför naturens under eller inlåta sig med, djupsinniga, filosofiska tankegångar, som snabbt kunde bytas fokus. Alltid stod hon upp för den svaga i samhället och med flammande rättspatos.
Vackrast av allt är kärlekssagan mellan min bror Bengt och Marita. Det är för mig den vackraste visan om kärlek, vackrare än all poesi. En ofattbar, ren kärlek. De skulle om två veckor varit gifta i 53 år.
Min bror kan beskrivas som den klassiska professorn, som kan precis allt om allt från bakterier, till historiefakta, till musik, till all tänkbar kunskap. I detta koncept ingår inte att vara praktisk, slänga saker eller andra vardagliga triviala småsaker. Kanske hittad han sin like i Marita, som såg Bengt precis som han var. För Marita var och förblev han alltid bara denne ofelbare, underbara mannen i sitt liv. Marita var förälskad i Bengt varenda dag år ut och år in. Hela sitt liv. Berättade det också för Bengt många gånger per dag och älskade att visa Bengt det med en kär handrörelse.
Marita drabbades redan vid femtio års ålder av Alzheimer. Bengt försökte göra allt och mer därtill för att bromsa förloppet och att stimulera Maritas hjärnceller med musik och att läsa för henne. I över tjugo års tid tog Bengt med Marita på konserter och promenader, alltid med ett stadigt tag i hennes hand. Bengts tålamod sviktade aldrig, men Maritas balanssvårigheter och covidpandemin fördunklade de sista åren för dem. Bengt kunde inte längre mata henne eller hålla henne i handen var så svårt, liksom för hennes söner och barnbarnet Eric.
Trots att Bengt alltid funnits vid Maritas sida, så lyckades Marita två gånger avvika från vårt hem på landet i Nävekvarn. Första gången hittades hon långt borta, nära en insjö. När polisbilen körde henne hem hade hon smörblommor och prästkragar hängande runt öronen och famnen full av en bukett rödklöver, som hon tyckte de rara poliserna verkligen borde få.
Andra gången var det värre och ofattbart hur hon slank ut, trots säkerhetsanordningar för att inget sådant skulle kunna ske igen. Polispatruller, helikoptrar, Missing people letade i ett halvt dygn och efter midnatt den kalla sensommarnatten kändes hoppet ute. Då hittades Marita sovande i under en buske nere vid hamnen. Så vid tretiden den morgonen blev hon återförenad med sin älskade Bengt. Vi alla var oändligt tacksamma.
Nu är min bror och Maritas kärlekssaga till ända i detta jordeliv. Men den dagen då Gud återkallar min bror och oss alla till himlen så kommer Marita stå där med blommor i håret och leende på läpparna och säga "Älskade Bengt".