Katrineholms Folkets Park en augustikväll 1957. På dansbanans scen spelar den amerikanska trombonisten Jay Jay Johnson Quintet med världsberömda musiker bl.a. pianisten Tommy Flanagan och trummisen Elvin Jones. Halva dansbanan framför scenen, en entusiastisk ”diggarpublik” – andra halvan danspublik som försöker dansa. Längst fram Nisse Sandström 15 år och jag själv 12 år. En kväll som för oss blev oförglömlig och gav oss inspiration. Senare på natten, jam i Folkets Hus där nämnda band lirade och där Nisse gavs chans att lira på sin tenorsax – succé! Kan tänka mig att flera ”jazzdiggare” från Nyköping fanns i publiken den kvällen?
Mitt eget jazzintresse började i Nisses föräldrars vedbod på Storgatan 16, där Nisse och brorsan Lasse växte upp i början av 50-talet. Vedboden fungerade som övningsplats vilket hördes i grannkvarteret. Trots tre års åldersskillnad frågade Nisse om jag ville hänga med och lyssna på en jazzskiva. Jag blev helt tänd och inspirerad, så än i dag! Nisse började med klarinett och som 14-åring med tenorsax. Dessförinnan hade vi hittat rörstumpar från ett bygge som vi blåste i och drömde ...
I Stadsparkens café fanns för mig den enda tv som var tillgänglig, där jag en kväll 1958 upplevde när Nisse 16 år, vann solistpriset i en tv-jazztävling. Hans karriär som musiker var påbörjad.
Folkets Park var under vinterhalvåret danspalats på lördagskvällarna. I början av 1960-talet hände det att gästande jazzmusiker gavs möjligheter att spela i dansmusikens paus. Här minns jag speciellt när tenorsaxofonisten Stan Getz kliver upp på scenen med komp av lokala musiker, och inte minst Nisse själv, vill även nämna trummisen Roger Törnblom från Marmorbyn. Och när giganten Lasse Gullin med barytonsaxen och lokala musiker med Nisse i spetsen spelade bebop – vilken kontrast mot dansmusiken!
Den nybildade Chatrine Jazzklub som var inhyst i ett skydds/bergrum, blev för mig och andra ”diggare” välkommet inslag. En plantskola för oss, speciellt att lyssna på jazzskivor och lära oss mer om denna konstart, även för mig som trumpetare. Nisse tillhörde nu svenska jazzeliten men arbetade fortfarande som byggnadsmålare.
Nisse blev även känd i Sörmland och inte minst i Nyköping där han som tonåring spelade i Leffa Sterners ”Jazz Messengers ”. Nisse med fru och barn flyttade i mitten av 60-talet till Sollentuna. Målarjobb varvades med att spela med flera etablerade musiker. En av dessa var den amerikanske basisten Red Mitchell som under några år var bosatt i Stockholm. Red tog med Nisse till New York 1979 några veckor för gig på kända jazzklubbar. Red önskade göra en turné i USA, men NY räckte för Nisse.
Under åren som byggnadsmålare spelade Nisse in LP-skivan ”The Painter” som 1972 utsågs till Sveriges bästa jazzskiva. Hans ledande improvisationer på kända jazzlåtar finns bevarade i flera skivinspelningar med ledande jazzeliten.
Utöver musiken var Nisse sedan barndomen intresserad av djur med att samla på fjärilar och skalbaggar.
Efter flera år i Stockholm återvände Nisse till Sörmland och först till Nyköping under några år på 80- och 90-talen. Säkert finns många Nyköpingsbor, speciellt lokala musiker, som lyssnade och inspirerades av Nisses bebopstil. Tror mig veta att föreningen ”JazzON” rycktes upp när flera av Nisses jazzkollegor gästade staden.
Senare flyttade Nisse till Östergötland utanför Rejmyre, där han varvade jazzmusiken med att teckna och måla. Här med detaljerade motiv på gamla hus, uthus och trädgårdar. Även motiv från jazzklubbar. Ett unikt bildminne, personminne och med hans goda gehörsminne i musiken.
Vi är många som minns Nisse med stor saknad. Men all inspelad musik finns ju kvar och även bildkonsten.