Tidigt lärde jag av en händelse känna Peters pappa Uno Dewoon. Uno hade kvällskurser i ämnet teckning, målning och mosaik, då han råkade ut för en olycka och jag blev tillfrågad om att rycka in. Alltsedan dess hade vi en fin vänskap.
Peter växte upp i en konstnärsfamilj. En målande pappa och mamma Etis, som arbetade på konstmuseet. Peter kom tillbaka till födelsestaden någon gång på åttiotalet. Då närmast från Sundsvall. Vi fick också en mycket bra kontakt. Peter visade sig vara mycket skicklig bland annat i olika tekniker inom konsten. Att utöva såväl som att lära ut. Han hade också förmågan att uttrycka sig i tal och skrift.
När jag nyligen hälsade på honom i hans ateljé, satt Peter bakom sitt arbetsbord. Han var för svag för att jobba skulpturalt med sten, vilket upptagit hans skaparlust under de senare åren. Istället hade han ett litet teckningsblock framför sig. ”Vad tecknar du?” frågade jag. ”Rosor” blev svaret, lite förvånande. ”Jag försöker teckna en ros varje dag.”
Sista rosen blev aldrig tecknad – den vill man ge Peter för det engagemang inom konstlivet, som han brunnit för, både som konstnär och lärare.