Nyköpings Folkhögskolas mångårige lärare Peter Dewoon är borta. Han startade Grafikhuset i Nyköping 1988 tillsammans med Bernt Westlund och inledde sin tid på skolan två år senare, 1990, då han tillsammans med Bert Lindgren startade Konst och Natur-linjen. Kursens unika inriktning gjorde att den snabbt blev populär och hittade deltagare från hela Sverige. De fyra lärarna (Peter, Bert, Åsa och Helena) och kursens deltagare åkte exempelvis ut i naturen och grävde i diken fram lera och sten som sedan brändes till olika keramikföremål eller blev till mosaiker. Några av mosaikerna finns fortfarande kvar på skolan. Inspirationen från naturen gjorde att han ungefär samtidigt sökte sig till stenen som uttrycksform.
Kursen levde fram till tidigt 00-tal då istället den tvååriga Konstlinjen uppstod. Där fick deltagarna under Peters ledning prova allsköns inriktningar: foto, olja, akryl, screen-tryck, lera för att bara nämna några. När Konstlinjen lade ner uppstod istället den kortare grafikkursen och där jobbade Peter tills han gick i pension hösten 2013. De senaste åren höll Peter i skolans tillval i teckning som kom att innehålla så mycket mer. I sommar skulle han hållit en kurs i att teckna efter modell, också på folkhögskolan.
Under senare år dominerade skulptur Peters konstnärskap. Granit, labrador och diabas var namn jag lärde mig när jag hjälpte honom söka diverse stipendier och uppdrag. Att försörja sig som konstnär kräver nämligen ofta att du kan koka soppa på en spik.
Den nya digitala tekniken stod i vägen för skapandet och många var de gånger vi satt med bilder som skulle lämnas in till utställningar, CV:n uppdateras och skickas till potentiella uppdragsgivare. Det blev pratstunder om konst, resor i öst och väst, platser och personer som betytt mycket. Förstod hur beläst han var när kunde citera klassiska verk på flera språk. Även om detta reflekterades i hans verk kunde också tolkningar av aktuella ämnen som #Metoo kommentera samtiden.
Ofta uppfattas nog hans verk som lite abstrakta och målade i en dov färgskala – men så dyker en liten kärleksfull skiss upp på en julstjärna, tecknad på ett kuvert som råkat finnas till hands.
Minns när vi bytte kopiator på skolan och den inte var kalibrerad för konstbilder, som den gamla. Måste ha varit en mardröm för Peter, där varje nyans i färg- eller gråskalan var viktig.
På en arbetsplats lär man sig ofta känna igen stegen på sina arbetskamrater. Så var det med Peter. Långa, tunga steg ackompanjerad av en tung andhämtning de sista åren. Det yviga skägget och den stundtals yviga kalufsen var ett annat av Peters kännetecken.
En trogen följeslagare var Peters hund, en vän som fick all hans kärlek. Vi som jobbade med honom fick träffa henne på Peters arbetsrum där hon sävligt men glatt hälsade på alla. Idag finns varken följeslagare eller Peter.
Det fanns som synes knappt någon teknik Peter inte behärskade och ambitionsnivån var alltid hög, ibland kanske lite för hög.
Många är de kollegor deltagare som kommer minnas hans vänliga, kunniga och tålmodiga sätt att lyfta blicken och se och utöva konst. Minnesvärda är också hans tal till kollegor som skulle avtackas alltid ackompanjerade av knyckliga papperskassar från butiker på stan och egna verk (vad annars?). Utan stora gester men med en lågmäld humor.
Nu hörs hans stenhuggarslag och berättelser – och säkert en och annan svordom – från en annan plats. Men hans avtryck kommer leva vidare. Ars longa, vita brevis.