En av de stora inom Katrineholmsidrotten har gått ur tiden. Inte en sådan som har fått de fetaste rubrikerna eller kommit i bild särskilt ofta. Däremot en sådan som oförtrutet kraftfullt och framgångsrikt arbetat för det han trott på, orienteringen och sin klubb Katrineholms OK.
Det handlar om Rune Glännefors som hette Gustavsson när jag första gången hörde talas om honom. Det var hans chef på dåvarande Svenska Järnvägverkstäderna, sedermera Scania, som i mycket positiva ordalag betygsatte Rune som jag då inte träffat. Den bedömningen som då gjordes har gällt fortsättningsvis i över sex decennier.
Inom Katrineholms Orienteringsklubb har han alltsedan den startades, varit en aldrig strejkande motor som betytt mer för klubben än vad som kan ihågkommas. Han har funnits med i mängden av de insatser inom alla verksamheter som måste genomföras för att en förening ska kunna bestå och utvecklas. Mycket därav syntes inte utåt, men skulle något uträttas var Rune alltid på plats.
I hela förloppet kring att vår klubbstuga, Siggetorpastugan, blev till vad den är i dag, finns Rune med som en röd tråd. Från rivningen av Lenastugan, bygget av bastu och omklädnadsrum, tillbyggnad av stugan och fram till de senaste tillskotten, har Rune funnits med centralt i arbetena.
Vid alla tävlingarrangemang som KOK genomfört har han självklart varit engagerad i olika befattningar. Kubikmetervis med ved till dusch och bastu har han huggit och lagt under tak.
Ordförandeklubban har han hanterat i två perioder och i övrigt funnits med i styrelser och kommittéer i otaliga sammanhang. Han var en av de flitigaste av frusna lottförsäljare när lotterier och bingolotto var viktiga bidrag till klubbens ekonomi.
Även som kartritare var han aktiv vid den tid då klubbens egna krafter skapade kartor för träning och tävling.
Det är nog svårt att hitta något område inom KOK:s verksamhet som Rune inte tagit aktiv del i.
Samtidigt med det engagemanget har Rune också haft familjen, Inga, barnen och barnbarnen samt stugan vid Häggsjön inom sin omsorgssfär.
Han var ju orienterare också. Mycket duktig både till fots och på skidor både dag och natt, samt en klippa i budkavlelaget. Han räckte till även för detta, som för honom nästan blev en sidoverksamhet till klubbarbetet. I sitt idrottande var han orädd, beslutsam, driftig och oförvägen. Ofta var han bäst i besvärliga förhållanden, ovillig att vika ner sig. Sin framåtanda använde han även i andra sammanhang och ibland märkte han inte gränsen mellan dristighet och våghalsighet. Han ville klara allt. Hur Rune hann med är en gåta.
Rune hade också förmågan att sprida glädje omkring sig. Den egenskapen hängde väl ihop med hans naturligt empatiska sinnelag. Han talade aldrig illa eller nedsättande om någon, lyckades hitta positiva glimtar även i sämre skeenden, tydde allt till det bästa.
Det känns lämpligt att låna ett gammalt vittnesbörd från en annan orienterare, från en annan klubb än AIK där Rune började sin karriär.
”Det som är konstigt med Rune är att han hinner vara människa också”.
Han menade medmänniska och han hade så rätt.