Rune föddes som nummer sju av fjorton barn till Elsa och Erik Kjellström vid Kvistberga utanför Nyköping.
Det var ett hårt slag för familjen när Rune och två av hans bröder fick polio hösten 1944. Han var då 16 år och en tid nästan totalförlamad. Rune har själv skrivit om sin sjukdomstid och rehabilitering på Vanföreanstalten i Stockholm och Apelvikens Kustsanatorium i Varberg. Efter ett och ett halvt år hade han lärt sig gå med två kryckkäppar och en ortos på ena benet. Det var träning, träning och åter träning.
Efter nära tre års rehabilitering var Rune färdig för arbetslivet. Hans far, min morfar, hade insett att Rune inte skulle kunna fortsätta inom jordbruket. Han fick gå en handelsutbildning på Påhlmans i Stockholm, som passade ”som hand i handske” (Runes uttryck) för hans kommande anställning på Jordbrukskassan. I första anställningskontraktet fanns en ifylld kolumn för Lyte, liktydigt med fel på kroppen. Med sina erfarenheter av lantbruk och ett vinnande sätt blev Rune uppskattad av de sörmländska jordbrukarna och avancerade till bankchef på Föreningsbanken i Nyköping.
Rune var under sjuttio år aktiv inom handikapprörelsen. Redan 1945 gick han med i organisationen De vanföras väl, som bytt namn flera gånger sedan dess. Numera heter organisationen DHR – bokstäverna står för Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet. På 1990-talet var Rune med och bildade Handikappalliansen i Nyköping, med tanken att de olika föreningarna måste samarbeta för att ha större påverkan i samhället.
”Jag har varit både halt, lytt, vanför, invalid, handikappad och funktionshindrad. Nu är jag funkis”, sa han. De sista åren var han gravt rörelsehindrad och rullstolsburen.
När mamma ringde Rune för att höra hur han mådde brukade han svara: ”Tack, det är bara bra.” Hon log underfundigt när hon berättade. Hon visste ju hur det förhöll sig.
Seneffekterna av polio med andningsbesvär, gjorde Runes sista månader i livet ansträngande. Han var tacksam över ett gott liv. Klar i tanken in i det sista ringde han och tog farväl tre dagar innan slutet. Han är mycket saknad.