Sörens bana i flygvapnet tog sin början hösten 1944 då han passerade flottiljvakten på F 11 och blev antagen som volontärsaspirant. Där inleddes ett långt flygvapenliv med de vanliga militära förpliktelserna som exercis, skjutning och lära sig hälsa. Men snart nog började den tekniska utbildningen där han fick lära sig splitsa en vajer, fila plant och laga hål i flygplansduk. Som färdig tekniker hann han med att vara mekaniker på SK 12 och Klemm 35 och så småningom även på S 18, B 5, J 9 och S 31.
Sören var med på den tiden då tekniker i bistert kalla vinterdagar på ett öppet, blåsigt flygfält stod ute och skruvade på flygplanen. Och då vedeldade kaminer användes för att hålla motorerna på de propellerdrivna flygplanen uppvärmda och startklara.
Han kunde berätta om kalla vinterövningar i Norrland, när manskapet fick ta sig på skidor 3 km mellan förläggningen och flygbasen. Och sova med fårskinnsmössan på under natten, så kallt att mössan frös fast i väggen.
Men Sören upplevde naturligtvis också många varmare och trevligare kommenderingar och övningar på olika platser i landet. Berättelserna tog liksom aldrig slut. Och de berättades med humor och glimten i ögat. Vid Sörens bord var det aldrig tråkigt.
1956 lämnade Sören flygplanen och började på fälttroppen, de som såg till att flygfältets alla delar var i trim, året runt. Det blev mycket arbete med fordon av alla slag; snöslungor, traktor, lastbilar mm. I samband med det kommendering till Arméns motorskola i Strängnäs, först som elev sedan också som lärare.
På nyåret 1980 började utrymningen inför nedläggningen av F 11, där Sören bl.a. var med och tömde Instruktionsverkstaden. Ett uppdrag var att plocka ner spitfirepropellern i bitar och frakta den till kommunen. Där blev den liggande tills Sören tio år senare såg till att den kom tillbaka till Skavsta och F11 Museum.
Därefter blev det åtta år på F 13 i Norrköping, med tiden civil och verkmästare med ansvar för 1 200 fordon placerade runt om i landet och mycket resande i samband med det.
Det blev 44 år i Flygvapnet för Sören, som inte ångrade en dag av sin tid i "vapnet". Det blev dock inte pension när Sören lämnade flygvapnet 1988, i stället började han på Skavsta och den då nya civila Flygplatsen och utbildade snöröjare.
När så planerna på att skapa ett minneshus över flygflottiljen F 11 tog form fanns Sören på Skavsta och kom snart in i museigänget. Allt sedan dess har han varit F11 Museum lojal och trogen. Som regel först ut och sist hem alla arbetsdagar, och nästa alla andra dagar också.
Hans praktiska kunnande vad gäller såväl mark- och fastigheter som flygplan och annan utrustning var till ovärderlig hjälp vid uppbyggnad och utveckling av museet.
När det gällde att hänga flygplan i taket, snickra ihop en förrådsvägg eller fixa detaljer i verkstaden var det han som kunde – till och med sy tyggarderober och isoleringskuddar när det behövdes.
Ingenting var egentligen omöjligt för Sören, han hängde alltid med, hoppade fallskärm när han fyllde 80 år och ställde upp när det behövdes.
Till det kom Sörens osvikliga minne, en minnesbank när det gällde frågor ur flottiljens historia, personer, namn och händelser. Saknaden efter Sören är mycket stor, och för hans närmast anhöriga naturligtvis så mycket större.
Så, vem ska vi nu fråga?