Gunilla Ståhle var den som tillsammans med en handfull yrkeskvinnor startade Nyköpings & Oxelösunds soroptimistklubb för snart femtio år sedan, som nyinflyttad till Nyköping.
Soroptimist betyder ”bästa syster” och är en världsomspännande förening som har som uppdrag att kvinnor inte utsätts för våld och att de som inte får utbildning ska få rätt till det.
Det ovanliga med vår klubb var att vi hade Gunilla. Hon kunde något om allt. Vi lärde oss så mycket, men så växte hon också upp i en familj med en rik bildningstradition där näringsliv och humaniora var hopflätade. Det gjorde att det föll sig naturligt för henne att vara aktiv i samhället på flera plan och med sin kunskap värna om vad människor behövde.
Hon ville också arbeta med sina händer och skaffade sig utbildning i Londons School of Arts till keramiker.
En hel del hände i hennes liv innan hon kunde börja leva på sin konst. Efter en livstragedi då hon förlorade sin syster och efter familjeliv med småbarn som ”enastående mamma”, som hon uttryckte det, i tio år innan hon träffade sin livskamrat Göte Göransson, som var tecknare och författare.
De köpte den gamla skolan i Aspa/Löten i Nyköpings kommun där det fanns gott om plats för det Gunilla hade längtat efter; att skapa konst och ha fest där människor som aldrig annars hade träffats fick chans att lära känna varandra. Och vilka fester vi fick vara med om!Även om livet är hårt, måste man ”glada” sig sa Gunilla.
Gunilla är mest känd för sina keramiska klockmadamer som har urverk på hjärtats plats med dinglande ben som slår, tick tack, tick tack. Lyckliga alla som har en sådan klocka där ingen är den andra lik.
För Gunilla var det också ett sätt att följa vad som hände i världen och i det egna livet. Klockmadammerna blev en sorts dagbok över tidens gång och ibland blev madammen en madonna som i utsmyckningen av Katolska kyrkan i Nyköping där det finns flera verk av Gunilla.
I Aspa/Löten hängde Moraklockan som hon ärvt av kaffe-entreprenören Arvid Nordquist som var hennes morfar. Den klockan hade hon växt upp med ute på Siarö och den var hennes inspiration till klockmadammerna.
När vi systrar fyllde år kom Gunilla alltid glad och sjungande: ”Dagen idag är en märkvärdig sak . . . Tänk Evighet fram och evighet bak. Man ska fira varje år att man överlevt!”
Det ska vi fortsätta att göra och vi ska inte glömma att ”glada” oss även om livet tar emot, som det gjorde för Gunilla de sista åren när hon förlorade sin syn.
Innerligt tack Gunilla för att vi fick vara dina Soroptimistsystrar under så många år.