Det var sällan, eller aldrig, ”SO” (han fick heta så i lokala idrottskretsar) satt på läktaren under alla sina år inom fotbollen i Nyköpings BIS.
Det behövdes alltid en hjälpande hand när Bissarna hade match på Rosvalla: domare skulle välkomnas, motståndarnas spelarbuss dirigeras, reklamskyltar ställas upp, vilsna bollpojkar och bollflickor instrueras, matchur och speakerbås kontrolleras, pausfika till planens aktörer fixas, nya bollskor hämtas till hemmaspelare som valt fel dojjor för underlaget o.s.v.
Det kännetecknade ”SO” mer än något annat: hjälpsamheten. Den egenskapen gick dessutom långt utanför det mångåriga ideella arbetet i Bissarnas fotboll. Den kamrat som behövde ett handtag med att flytta, byta däck på bilen, måla sommarstugan o.s.v. kunde lita på att ”SO” ställde upp.
För ”SO” var vänskap betydelsefullt, såväl inom som utanför fotbollen i Bissarna. Givetvis gladdes han när hans rödblåa lag vann och grämde sig vid förlust, men lika viktigt för eldsjälen ”SO” Persson var kamratskap och klubbanda. Bissarna var hans lag, där alla skulle känna, och även medverka till, trivsel och samhörighet runt klubbens aktiviteter och arrangemang.
”SO” kan inte ersättas i Nyköpings BIS. Han tillhörde en generation idrottsledare som aldrig frågade efter ersättning för alla timmar, dagar, veckor, månader och år av nedlagt ideellt arbete utan värderade förmånen att få vara en del av och att få bidra till klubbgemenskapen högre. En närmast unik inställning i dagens penningstinna idrott.
Tacksam för att jag fick lära känna Sven-Olov ”SO” Persson under min tid i Bissarnas fotboll.