Sven var född i Piteå, men skolåren bodde han i Nyköping där han tog studenten. Redan tidigt visste Sven att han skulle bli journalist, ”världens bästa yrke”. Första anställningen blev på Värnamo Nyheter och med tiden medverkade han i tiotalet tidningar. Bland dem legendariska Folket i Bild vars ”gravöl” han var med och firade. Dess fortsatta historia tilltalade honom inte! Han var också några år kulturskribent i Svenska Dagbladet och i Sydsvenska Dagbladet. Som reporter var Sven mycket mångsidig, rena renässansmänniskan med vidsträckta intressen och kunskaper. Han skrev om konst, jazz och litteratur, men även om sport (gärna damfotboll). Samt hyllade sina vänner i varmhjärtade minnesteckningar.
Under sex år var Sven marknadsansvarig på filmbolaget Columbia Pictures, och de sista 25 yrkesåren fram till pensioneringen marknadschef på Malmö stadsteater. Många är de berömdheter han mött under sin verksamhet inom film och teater. I sina tyvärr otryckta memoarer porträtterar han med livfull berättarglädje svenska och internationella notabiliteter. Han skrev Nils Poppes memoarer och blev vän med Jarl Kulle, Hasse Alfredson och Ernst Hugo Järegård. Han träffade världsberömda skådespelare som Marlene Dietrich, Danny Kaye och Ingrid Bergman. Mycket stolt var han över en kindpuss av Sophia Loren.
Den artist Sven beundrade mest var jazzlegenden Duke Ellington, och det var i Duke Ellington Society of Sweden som vi träffades första gången. ”En livslång passion” lyder rubriken på kapitlet om Duke i memoarerna. En fördomsfri läroverkslärare i Nyköping lät honom inför klassen hålla föredrag om Duke. Texten finns numera i medlemsbulletinen för DESS. En 15-årig Sven hörde idolen i Stockholms konserthus på dennes 40-årsdag 29 april 1939 under hans första turné i Sverige. Kanske var Sven den siste med egna minnen av ett viktigt stycke jazzhistoria. Detta möte med Duke blev inte det sista, Under hans senare turnéer i Sverige var Sven ofta med som hjälpsam och uppskattad ”vicevärd”.
Sven brukade skämtsamt beskriva oss som sina ”fosterföräldrar” och vi minns med glädje och vemod vänskapen med vår äldre ”fosterson”. I ett brev till oss skriver han: ”Jag råkar ju älska det här äventyret som heter LIVET”. Allt han gjorde intygade verkligen det.