Sigge Johansson stegade lugnt in på sportredaktionen och undrade hur rubriken i den dagens tidning tillkommit. I mitt unga oförstånd hade jag använt en sjöterm, som jag trodde passade men var inkorrekt i sammanhanget.
Smålänningen Sigge upplyste inte alls barskt, som en del andra äldre kollegor kunde göra, utan milt förstående.
Och det var Sigges signum; upplysande om att det ska vara korrekt, att historien, bakgrunden, äger sin betydelse för att sammanhanget ska få en mening, att inte slira på orden – de har ju en innebörd.
Sigge Johansson började på Södermanlands Nyheter i mitten av 1960-talet och var arbetsplatsen trogen i 20 år. Han var engagerad i arbetsmiljön, det fackliga arbetet, jobbet som reporter, som han såg som ett kall. Han torde för övrigt vara en av få som inte tog anteckningar vid presskonferenser och intervjuer– han mindes ändå.
Men visst kunde han bli arg, det blev hans dåvarande chef varse när han i affekt sa upp sig efter att ha blivit uppläxad om att inte lägga sig hur arbetsmiljön skulle utformas.
Han fick istället jobb på Sveriges Radio Sörmland.
Radion blev hans slutstation som yrkesverksam reporter, men han fortsatte påtala, upplysa och informera in i det sista. Som när han mejlade om att det var 200 år sedan Stigtomtasonen och textförfattaren till Kungssången C.V.A Strandberg föddes eller att Sörmlands journalistdistrikt fyllde 100 år.
Sigvard ”Sigge” Johansson blev 87 år.