Den 7 juni 2024 somnade Lasse Florén in. Nyss fyllda 85 år, varvid han grattades speciellt vid fårstämman i Sundsvall.
Vi är många som minns Lasse som en godhjärtad och varm människa med viss bestämdhet i frågor som rörde företagsdriv. Därför blev han aktad och omtyckt av alla.
Lasse föddes i Stockholm och utbildade sig till byggnadsingenjör. Tidigt startade han företag i fastighetsbranschen genom att köpa fastigheter och ägna sig åt fastighetsförvaltning.
I unga år ägnade han sig åt löpning och att spela basket. Bland baskettjejerna, fann han Ingrid som blev hans trogna livspartner och medhjälpare genom åren.
En gång som ung, tillskrev han flera framgångsrika fotbollsklubbar och undrade om han kunde få något av deras PR-material. Endast Örebro svarade honom. Därför var Lasse ett stort fans av Örebroklubben och var trogen matchbesökare tills för något år sedan.
1982 inköptes Lilla Lergärdet i Björnlunda. Lasse med familj flyttade ut till gården, som var illa förfallen. Men med Lasses byggnadskunskaper och driv, totalrenoverades bostadsbyggnaden samt byggdes ny ladugård med plats för får, hästar och höns, ankor mm. Garage och bodar för skinnhantering och försäljning uppfördes även av Lasses goda handlag med hammare o spik.
Fåren kom att bli en betydande roll i makarnas liv. Finullsfår införskaffades och avel bedrevs. Noggrannhet genomsyrade hans liv. Inget gjordes av en slump, utan det fanns noggrann beräkning bakom varje beslut. Sedan införskaffades några Gutefår, även de blev väl omhändertagna och alla regler kring rasens ursprung följdes och noterades noga. Därefter införskaffades ytterligare en ras, Gotlandsfår, allteftersom Finullsfåren fick ge vika. Både Lasse och Ingrid blev snart involverade och aktiva i både Finullsföreningen och Gutefårsföreningen. I Sörmlands Fåravelsförening deltog båda med nyfikenhet och entusiasm i alla aktiviteter och ställde alltid upp om hjälp behövdes.
Många av oss minns särskilt Lasses och även Ingrids stora engagemang för Tranås Skinnberederi. När berederiet 1989 tvingades gå i konkurs, valdes till slut att engagera fårbönderna i Sverige för att skaffa fram behövligt kapital. Där och då kom Lasse och Ingrid in i bilden genom att satsa en större summa pengar och på så vis räddades berederiet tillfälligt. Redan året därpå 1990 var konkursen ånyo ett faktum. Lasse Florén blev kontaktad av en fårägare och intressent från Tranås. Lasse insåg vikten av att ett berederi skulle finnas kvar i Sverige.
Sagt och gjort, nu kunde Lasse och Ingrid ta ett stort ansvar för fårskinnsberedningen i Sverige genom att lägga ner stor egen kraft till gagn för näringen. Ett tillfälligt kontor inreddes hemma hos paret, varifrån all kommunikation och administration skedde. Med stor möda jobbades det vidare med att återfå förtroendet bland fårägare och anställda. Nya kloka investeringar och med eget praktiskt arbete av Lasse, intog så småningom berederiet en tillfredsställande position.
Lasse var noga med miljötänket på berederiet både för arbetarna och för att skinnen skulle beredas med goda vitsord angående eventuellt farliga kemikalier. Det satsades stora investeringar i företaget för att inga misstankar om farligt miljöavfall skulle påträffas. Allt enligt kommunens och länsstyrelsens miljökrav och mer därtill.
Lasse gjorde täta resor till berederiet först en till två gånger per vecka, senare blev det två gånger i månaden. Lasse hjälpte sörmländska fårägare med skinnfrakten till och från berederiet. På vägen till Tranås hade Lasse med sig råskinn för beredning och på hemvägen färdigberedda skinn som sedan slussades vidare till varje fårägare. Ett gediget och omtänksamt arbete utan tanke på ersättning. Sådan var han.
Till slut vill nämnas hur enormt omtyckt han var bland personalen på Tranås Skinnberederi. Trevlig och omtänksam med godisfika och berömmelse var ledtråden. In i det sista hade Lasse kontakter med berederiets anställda. Berederiet betydde mycket och var en stor del av hans enorma livsverk.
Våra tankar går nu till hustrun Ingrid och barnen Annika och Rikard med familjer som mist en god man och familjefar. Saknaden efter Lasse känns stor, men vi som kände och arbetade med honom får känna en stor tacksamhet för att få haft förmånen att känna Lasse och minnas honom som en oförglömlig vän.