När man talar om skickliga lärare brukar man ibland lite slarvigt använda stereotyper: en entusiasmerande och stödjande lärare är ett mellanting mellan väckelsepredikant och Robin Williams rollfigur John Keating från filmen Döda poeters sällskap (1989). Men så var det inte med Kerstin Carle som under årtionden undervisade högstadieelever på Nicolaiskolan i Nyköping. Kerstin Carle var så enbart skicklig.
Vi är nog tusentals elever som i sjunde klass fått Kerstin Carle som klassföreståndare eller lärare och först blev lite rädda. Framför oss stod en barsk, bestämd och redig dam som både bar pärlhalsband och högklackat. Hon ställde krav, hon kunde med styrka skälla ut den som misskötte sig och hon lyssnade. ”Kerstin” uppmuntrade och stimulerade. Hon kunde gratulera när man gjorde bra ifrån sig och fira av kommentarer som trots sin sparsmakade ton innehöll just det tonåringar behöver: Jag visste att det skulle få bra för dig och jag tror på dig.
Det brukade ta ungefär ett år att lära känna Kerstin. Men när man väl gjorde det kunde man också avkoda hennes brittiska humor och hon kunde läsa ut vilka råd man själv behövde. Det tål att upprepas att vi är många som fått våra trevande karriärambitioner från henne: Vi två som skriver denna runa blev historiker respektive journalist och det har i mångt och mycket att göra med Kerstin Carle: ”Läs den här boken, fundera över den här vinkeln och tänk på detta” är sådana ord vi kommer bära med oss.
Våra tankar är hos Jan och övriga familjen.
Tack!