Tord Simonson var biskop i Strängnäs stift i sex år innan hans hälsa 1988 tvingade honom avgå något i förtid. Han anade inte att han hade tre decennier kvar att leva och det i den stad han älskade mest av alla. Lund välkomnade honom med bekanta kyrkor, fortsatta samtal med gamla vänner och möten med studenter, unga som han själv. För han förblev en av dem, en gamäng med djupt allvar, lekfull och lärd, en filosof med barnatron i behåll.
Han föddes i Loshult i norra Skåne, studerade i Lund och prästvigdes 1950. Han disputerade på en avhandling om den svenska debatten om Darwin i slutet av 1800-talet. Senare analyserade han argumenten i kyrkomötet om kvinnliga präster, skrev om att kommunicera evangeliet i nutiden och gav ut en dagbok från sin äventyrliga seglats över Atlanten.
Efter en tid som präst i London och Skåne var han under ett par år lärare vid ett teologiskt seminarium i Singapore. En buddhistmunk med doktorsgrad i katolsk teologi öppnade hans ögon för religionsdialogens möjligheter. Prästkandidater från Sydostasiens minoritetskyrkor gav honom nya perspektiv på Svenska kyrkan. Tillbaka i Sverige tjänstgjorde han som kyrkoherde i Lunds Allhelgona till 1977 då han blev domprost i Linköping. 1982 valdes och vigdes han till biskop i Strängnäs stift.
Biskop Tord gick in i stiftsarbetet med iver och nyfikenhet. Han uppmuntrade hellre goda initiativ än kritiserade misstagen. Han var van att segla i hårt väder, men önskade att Andens milda vind skulle dra genom kyrkan. Herdabrevet till stiftets medarbetare hette Vind som bär. Men ljus förtröstan på honom som stillade stormen på Genesarets sjö sökte han ena och lugna stiftet efter några konfliktfyllda år och nå ut till nya människor. Om somrarna seglade han längs Mälarens och Sörmlandskustens stränder, förtöjde sin båt vid bryggor och öar och inbjöd till improviserade gudstjänster. Då samlades många omkring honom.
I Strängnäs stift minns man biskop Tord för hans lättsamhet, glada tillrop, humor och osviklig vänlighet. Hans religionsfilosofiska utredningar upplevdes som svårbegripliga och hans teologi saknade skarpa konturer, men hans ”kuckeliku till er allihopa” i sakristian en påskmorgon förlöste skratt och vänskap. Han lämnade bestående läkedom och arbetsglädje efter sig och behövde inte sörja över att åren i stiftet blev färre än han väntat sig.