När försommaren står som vackrast i blom nås vi av beskedet att en älskad lärare och sann profil i Nyköpings skolvärld hastigt har lämnat oss.
Jag jobbade med Ulf Jähnke sista året på Tessin och första året på nya Nyköpings gymnasium. Tillsammans avslutade vi epoken Tessin och tog plåtskulpturen av Don Quijote till Gripen.
Det är svårt att förstå att Ulf inte finns mer. Han om någon var så full av kraft. När vi andra pustade efter andan i den dåliga inomhusmiljön på Tessin kavlade Ulf upp ärmarna, packade undan den naturvetenskapliga institutionen och visade saneringsbolag till rätta. Han hade koll på varenda pinal. Inget fick komma på villovägar. I fikarummet var han en självklar mittpunkt. Historierna och reflektionerna han bjöd på, väckte alltid stor munterhet. Ulf var en fenomenal berättare och det fanns alltid humor och värme i hans skrönor.
Hans engagemang för sina elever var större än vanligt. Många gymnasister har trivts i hans klassrum. Exakt hur många Ulf träffade genom åren hade han troligtvis en klar uppfattning om. Precis som antalet gånger han fyllt på kaffeautomaten på Tessin. Varje påfyllning noterades på en lista som till slut blev flera meter lång.
Som få andra såg han möjligheter i lärares bredd av verktyg och han släppte inte sina favoriter ifrån sig. Kommunens sista svarta tavla fanns i Ulfs klassrum på Tessin. “Man kan inte rita spektrat från en prisma på en whiteboard” argumenterade Ulf. “Det finns inte tillräckligt många färger på pennorna. Tacka vet jag tavelkritor.” Så klart hade han rätt.
Ulf läste mycket och jag känner honom som en renässansmänniska. Han undervisade i naturkunskap, men talade lika engagerat om bilar, elgitarrer eller filosofi om möjligheten gavs.
Jag förstår att Ulf lämnar ett ofattbart tomrum i sin familj, men mina tankar går också till hans skolfamilj – kollegorna på skolan som stod Ulf så nära i många år. Det här kom alldeles för tidigt.