"När man gör två lampor i minuten, då måste det gå fort", säger Torsten.
Med fascination i blicken observerade unge Torsten Gustafsson sin pappa när han omsorgsfullt blåste glas i mängder – något fadern ägnade hela sitt liv åt och som skulle inspirera den yngre generationen i familjen.
– På somrarna gick jag ner med lunch till pappa och så stod jag där och tittade hur han gjorde, det var spännande, säger Torsten.
Idag är Torsten 98 år och ser tillbaka på det som varit med en påtaglig nostalgi i blicken. Han föddes i östgötska Rejmyre och när glasbruket la ner där så bar det av till Nyköping då hans pappa behövde nytt jobb som glasblåsare. Det blev Skandinaviska glödlampsfabriken i Nyköping, på Brunnsgatan.
– En dag kom farsan hem och sa "nu kan du få följa med och börja". Jag var 14 år när jag började i hyttan, säger Torsten.
Han fick börja med att ta in och ut termosflaskor ur ugnen som skulle härdas. Efter cirka ett år fick Torsten börja blåsa glas.
– Chefen kom och frågade ifall jag kunde börja blåsa. "Jag får väl försöka", sa jag. Sedan var jag fast.
Och han blev skicklig.
– När man gör två lampor i minuten, då måste det gå fort.
På Skandinaviska glödlampsfabriken i Nyköping kom de anställda varandra nära och hade många trevliga stunder, berättar Torsten.
– Det finns många historier därifrån. Det var mycket vadslagning, säger Torsten och skrattar.
Han berättar att han numera är den sista glasblåsaren i Nyköping från fabriken. För ungefär ett år sedan gick den sista kollegan bort – som även var en god vän till Torsten.
– Han och jag var de enda kvar. Vi blåste glas i många år. Vi brukade ringa till varandra ofta och prata om det som hade varit.
Torsten har tillverkat flera skepp. En hobby han har.
Det har inte bara varit glasblåsning i Torstens liv. Under andra världskriget spenderade han en tid på pansarskeppet Drottning Victoria. Han visar en miniatyr av skeppet som han tillverkat i trä – med små, små detaljer.
– Där låg jag och sov, säger Torsten och pekar.
Efter lumpen återvände Torsten till att blåsa glas, men när Glödlampan i Nyköping lades ner fick han se sig om efter annat arbete. Det blev SSAB, tillverkning av tvål på Sunlight och sedan vaktmästeri på Franciskusgården och Länsförsäkringar. Men glasblåseriet har alltid funnits med – om än enbart i tanken.
– Jag har faktiskt saknat det hela tiden. Det gör jag än. Att blåsa glas är något som sitter i kroppen på något sätt.