Gripenskolans nya kurator är bara 28 år men har redan haft livserfarenheter långt från de flesta andra.
Vid årsskiftet flyttade hon på sitt nya kontor och mottagningsrum, i en av gymnasieskolans korridorer. Här arbetar hon med elever som flytt sina hemländer och som behöver extra stöd i sitt nya hemland.
– Jag kan sätta mig själv i deras situation. Att komma hit och att inte ha det så lätt i början, att inte veta hur det ska vara i framtiden.
I slutet av 90-talet när Parastou kom till Nyköping skrev SN flera artiklar om hennes osäkra situation. Familjen kom till Sverige från Iran 1997. De tillhörde en minoritet som inte accepterades i landet. I Nyköping bodde mostrar och farbröder och här fanns Parastous kusiner. Parastou började skolan och bodde hos släktingarna medan familjen väntade på uppehållstillstånd. Hon lärde sig svenska fort och fick nya kompisar. Hon minns fortfarande första tiden i klassen.
– Jag satt bredvid en tjej som är min bästa vän i dag. Hon har hjälpt mig jättemycket under alla dessa år.
För det som började bra, blev plötsligt en svår tid.
– Efter två år i Sverige kom beskedet. Det var vid jul. Då fick jag veta att vi hade fått utvisningsbeslut. Att vi måste lämna Sverige. Då rasade allt för mig.
Den första tiden levde hela familjen gömda, och Parastou mådde dåligt. Men rektorn på Västra skolan såg till att hon fick fortsätta att gå i skolan, trots att papperslösa inte hade den rättigheten. Det blev hennes räddning, att gå till skolan som vanligt och att träffa kompisarna. Men föräldrarna var tvungna att gömma sig och kunde inte träffa sin dotter så ofta.
– Polisen tar inte ett barn utan föräldrar och skickar tillbaka så jag hade i alla fall den tryggheten, men jag gick runt varje dag och var orolig att polisen skulle hitta mina föräldrar.
– Många människor i Nyköping ställde upp för oss, det var demonstrationer och namninsamlingar. Jag tänker nästan varje dag på mina släktingar och alla andra som har funnits där för mig och hjälpt mig att bli den jag är i dag.
När fyra år hade gått preskriberades ärendet och familjen fick en ny chans. Parastou hade blivit en Nyköpingstjej som smälte in i det svenska samhället, och familjen beviljades uppehållstillstånd.
– Det var den bästa dagen i mitt liv.
Äntligen kunde hon blicka framåt, utan att behöva oroa sig över vad som skulle hända med henne och föräldrarna. Risken att skickas tillbaka till ett land där familjen kände sig förtryckta var över.
Redan i skolan visste hon att drömmen var att jobba med människor och att kunna hjälpa andra. Därför gick hon på Tessinskolans vård- och omsorgsprogram i gymnasiet och flyttade till Skellefteå efter studenten för att plugga till socionom. Som nyutexaminerad kom hon hem till Nyköping igen och fick jobb på kommunens socialtjänst, innan hon började jobba som handläggare på Migrationsverkets mottagningsenhet i Flen. Samma plats där hon var som barn, osäker, utan att veta hur framtiden skulle se ut.
– Det är på grund av mitt bagage som jag vill jobba med människor som är i samma situation som jag var. Jag kan förstå dem på ett helt annat sätt än någon som aldrig varit med om det. Jag vill göra skillnad.
När hon såg jobbannonsen på Gripenskolan visste hon att det skulle bli rätt. Den 1 januari började hon sitt nya jobb som kurator för nyanlända ungdomar. Hon har berättat för ungdomarna om sin bakgrund och har redan sett att många har börjat öppna sig och kommit för att prata.
– Det känns bra, men samtidigt gör det jätteont i hjärtat att se att så många barn lever i ovisshet. Jag tror att alla ungdomar behöver ha hopp och mål för framtiden och det vill jag hjälpa dem med.
– Jag hade aldrig någon som var i samma situation som mig, som kunde stötta mig. Men jag kan förstå de här barnen på ett annat sätt.