"Nu är jag på en bra plats i livet, jag trivs och mår bra", säger Nahrain Nilsson.
– När jag hörde svenska i början så tänkte jag att "Det här kommer jag aldrig att lära mig. De sjunger ju, de pratar inte". Men nu sjunger jag också, säger 35-åriga Nahrain Nilsson och skrattar.
Det har gått sju år sedan hon lämnade det krigsplågade Syrien, tillsammans med sin dåvarande make. Oroligheterna i hemlandet hade splittrat familjen: Föräldrarna och två syskon flyttade till Australien samtidigt som Nahrains tvillingsyster stannade kvar i Syrien.
För Nahrain var Sverige framför allt bekant genom sagorna. Nils Holgerssons underbara resa och böckerna om Pippi Långstrump var populära i Syrien.
I Nyköping började hon lära sig svenska och engelska. Målet var att återigen kunna arbeta som lärare, som i Syrien.
Samtidigt började äktenskapet att knaka och Nahrain skiljde sig.
– Det var svårt att ta beslutet att skilja sig när man var helt ny i ett land, men jag mådde inte bra och såg ingen annan utväg.
Hon fortsätter:
– I min gamla hemstad i Syrien började folk prata illa om mig och frågade mina föräldrar vad jag egentligen gjorde i Sverige. Sociala relationer är väldigt starka i Syrien och många har åsikter om privatlivet. Men mina föräldrar har stöttat mig hela tiden, jag är väldigt tacksam över att de har ett öppet sinne.
Skilsmässan var ett tufft beslut, men Nahrain hade börjat komma in i det svenska samhället och byggt upp en tro om att skapa sin egen framtid här.
– Så småningom kände jag mig oberoende. Jag är en stark kvinna, jag har språket, jag kan jobba i ett nytt land och hade skapat relationer med svenskar.
Med de känslorna påbörjade Nahrain universitetsstudier och jobbade parallellt för att försörja sig. Nu är hon utbildad lärare och jobbar sedan förra hösten på Fokusskolan i Nyköping, och har även gift om sig.
Vad gillar du med ditt jobb?
– Jag brinner för att undervisa och lära ut. Att föra vidare kunskap till nya generationer.
Nahrain hoppas kunna vara en förebild för andra, på flera plan.
– Jag är väldigt tacksam över all hjälp som jag har fått av mina vänner. Jag var ensam i drygt tre år, studerade och jobbade samtidigt och tog mitt körkort.
– Nu är jag på en bra plats i livet, jag trivs och mår bra. Mitt motto är "I can, so I will" (Översatt: "Jag kan, så då ska jag göra det"). Man kan göra mycket om man har en stark vilja att göra förändringar och är beredd att möta svårigheter.