Vi är i ett villaområde utanför Nyköping. Här bor Sofia, som egentligen heter något annat, tillsammans med man och barn. Barnen är i skolan, men på väggen hänger några inramade foton på dem. En studsmatta står övergiven i trädgården och väntar på att spralliga barnsben ska springa dit och leka. Ett hus av liv och rörelse med kakbak och stoj, det är det hemmet hon alltid velat ha. Den familj hon själv aldrig hade som barn.
Istället växte hon upp i ett hem där hon aldrig kunde vara sig själv eller säga vad hon tyckte. Hon försökte passa in, men det dög aldrig. Vid matbordet hölls ofta ytliga middagar där föräldrarna blev rasande om hon sa fel saker.
– Jag har aldrig fått vara den jag är. Nu inser jag hur mycket jag har varit fast. ‘Man bör inte, ska inte, får inte, vara någon till last.’ Det kommer som giftpilar. Sådana här människor behöver någon att trycka ned för att känna sig värdefulla själva, säger Sofia när hon beskriver uppväxten med sina narcissistiska föräldrar.
– Jag har revolterat mot dem i hela mitt liv och varit ledsen. Efteråt har jag förstått att det beror på brist på ömhet, omvårdnad och uppmärksamhet under uppväxten.
Hon har gått i terapi för sin ångest från och till sedan hon var tjugo år. Äntligen har hon hittat en terapeut som ger henne rätt stöd. Tillsammans går de igenom gamla saker från när hon var liten. Bearbetar olika scenarier, betar av för att kunna gå vidare. Inte förrän i vuxen ålder förstod hon att hon alltid har känt sig förtryckt av föräldrarna. Med hjälp av maken, som har sett alltihop utifrån under många år, började hon förstå att det inte henne det var fel på, utan att det var familjen som uppträdde underligt.
När den äldsta dottern, som har ett funktionshinder, föddes blev det ännu tydligare. Det kom helt enkelt inga reaktioner från familjen. Inga gratulationer, ingen extra omtanke eller något stöd.
– I hennes ytliga, rigida värld, hur ska ett handikappat barn passa in? Det finns inget utrymme för avvikelser.
– Länge har jag tänkt att det måste vara mig det är fel på, att jag måste anpassa mig. Jag har berättat hur många gånger som helst hur jag mår och känner, men hon förstår inte.
För några år sedan fick Sofia nog. Först sade hon upp kontakten med syskonen, som har betett sig lika dant som föräldrarna. Några år senare valde hon att också bryta med föräldrarna och bytte telefonnummer för att slippa sin manipulativa mamma.
– Det är klart att det är sorgligt, men jag har vant mig. Jag mår mycket bättre efter att ha brutit med dem. Jag är glad att jag gjorde det, jag behöver inte kämpa för att bli omtyckt och att duga. Det skulle ha hänt mycket tidigare, men det är en process.
– Jag saknar ju en mamma, någon att ringa och prata om vardagsbestyr med. En riktig mamma, men det har jag aldrig haft. Jag tycker att mitt liv är bra ändå, men det har varit en väldigt lång väg att nå fram hit. Egentligen är det jag som står på toppen av berget, inte de.
Nu försöker hon vara den där mamman som hennes egen mamma aldrig var. Varm, förstående och kärleksfull.
– De flesta som har sådana här föräldrar blir så själva, men jag tycker att livet berikas av alla sorters människor.
Och hon önskar att fler vågar prata om dysfunktionella familjerelationer och att fler vågar ta steget att bryta med sina föräldrar, om de bara orsakar sorg och smärta.
– Ingen i min barndom har någonsin märkt hur jag hade det. De har sett ett perfekt yttre. Hur många hem är det så här i, det kan inte bara vara mitt.