Det var en helt vanlig tisdagsförmiddag på jobbet. Maija Söderberg hade hoppat in i förarhytten på lastbilen och kört iväg för att hämta cement i Vagnhärad. När hon närmade sig Västerljungskorset, såg hon plötsligt hur en röd bil kom emot korsningen i hög hastighet.
– Den här bilen kommer inte att hinna stanna, hann jag tänka.
Men frågan var om hon skulle gasa eller bromsa för att undvika en kollision. Sedan minns hon ingenting.
– Jag såg hur marken kom emot mig, men inget mer, berättar Maija, som då var 24 år.
Dagen efter skrev SN om olyckan: "En personbil med de båda omkomna på väg från Trosa körde enligt vittnesuppgifter rakt ut på Studsviksvägen utan att stanna vid stoppskylten och krossades av en lastbil. Personbilen körde rakt ut trots stoppskylten. Lastbilen hade inte en chans att undvika kollisionen."
– Efteråt var det jättelånga bromsspår på körbanan, så jag hade ändå försökt bromsa, säger Maija.
Lastbilen hon körde åkte rakt över vägen och välte ner på sidan i diket. En man som sett olyckan hjälpte henne ut. Med hjärnskakning, bruten arm och sönderrivna kläder lyckades hon klättra ut genom vindrutan och hoppa de två metrarna ner.
Några år senare fick hon tag på mannen som hjälpt henne vid olyckan. De sågs och han fyllde i alla de luckor och frågetecken hon haft sedan händelsen.
– Jag hade sådan änglavakt så det är inte klokt. Han berättade att han gick fram till bilen först för att se om det var något liv där. För lastbilen såg det helt kört ut.
Idag mår hon bra. Det enda yttre som fortfarande syns är ett stort tjockt ärr som löper längst hela insidan på vänster underarm. Men under åren har hon haft problem med migrän och stelhet.
– Det fanns inte whiplash på den tiden så de kollade inte nacken. Senare fick jag så vansinnigt ont i nacke och axlar, säger Maija.
Hon tänker fortfarande på olyckan, men har aldrig känt någon skuld för det som hände. Hon hade inte kunnat göra någonting annorlunda.
– Jag minns just att de kom emot så fort. De var inte bekanta med vägen, men de borde ha sett att det kom en stor lastbil.
Mannen och kvinnan i personbilen kom från Luleå och var bara på genomresa i trakten. Senare fick hon ett lugnande brev från deras släktingar.
– De skrev att de inte ger mig skulden för det här. Det var skönt att få det där brevet då, säger Maija.
Den olycksdrabbade korsningen byggdes om till rondell för några år sedan. Vid årsdagen brukar hon åka förbi platsen och tända ett minnesljus.
– Det är för dem. Vi var ju med om det alla tre.
– Jag är så tacksam att jag fick leva. Det hade kunnat slockna så här för mig, säger hon och knäpper med fingrarna.