Brčko, Bosnien. April 1992. Nygifta Meliha Lejlic är på väg till sitt jobb som lärare på en skola i hemstaden Brčko, när hon får ett samtal från sin svärfar, som meddelar att militären är på väg in i staden. De hinner inte ens packa en ordentlig väska när de flyr. De får bara med sig några kläder och blöjor till den knappt tvååriga dottern. Inget av värde, inget pass, inga smycken.
– Vi flydde hals över huvud, säger Meliha.
De lyckas ta sig fram till i ett flyktingläger i Kroatien, på andra sidan gränsen. Kön till matpaketen från Röda korset ringlar sig lång. Det är en surrealistisk känsla att befinna sig där, att deras trygga hemland plötsligt är i krig.
– Jag ville bara hem till mitt hus, mitt jobb, mitt gamla liv. Vi skulle återvända om några dagar när det var över.
– Vi trodde att det skulle lugna sig, att det snart skulle ordna sig. Men det blev bara värre och värre. Det var bara början.
Nyköping. November 2015. Det har gått 23 år sedan flykten. De lever ett vanligt “Svenssonliv" nu, hon och maken. Meliha jobbar som engelskalärare på Tessinskolan i Nyköping. Barnen är utflugna. Ibland tar hon och maken en promenad i den närbelägna naturen.
Vänner och kollegor har svårt att tänka sig att hon själv en gång varit flykting, som bodde i flyktingläger. Som inte hade mer ägodelar än vad som fick plats i en hastigt nedpackad resväska. Hon har anpassat sig nu, till livet i Sverige, men det tog tid. När de fick sin andra dotter 1995 började Meliha långsamt acceptera att de inte skulle kunna återvända. Femåringen trivdes och det gamla hemlandet låg i ruiner.
– Det livet vi kände var borta i och med att människorna hade försvunnit och staden hade förstörts. Det var inte min stad längre. Vi ville aldrig lämna det landet, men vi var tvungna.
– Det är så smärtsamt. Inte många vill lämna sitt land, man lämnar ju hela sitt liv.
Första tiden i Sverige bodde familjen på en flyktingförläggning i Växjö där flera familjer delade samma rum. Efter sex långa månader fick de tag på en egen lägenhet. Men de levde på socialbidrag och kände sig isolerade. De ville få jobb och göra rätt för sig. Hon pluggade och pluggade för att lära sig svenska. Till sist hade de jobb och bostad och en trygg framtid för döttrarna.
– Det tog fyra år för oss att börja jobba. Då kändes det som en evighet, men det är en ganska kort tid i sammanhanget. Sverige fick ju en färdigutbildad lärare, säger Meliha.
– Det hade varit mycket svårare att hitta sin plats i det svenska samhället om privatpersoner inte hade hjälpt till på något sätt. Tränat svenska, erbjudit skjuts eller helt enkelt öppnat sitt hem och bjudit på fika, eller erbjudit jobb. Jag blir så oerhört glad när jag ser människor engagera sig på det viset.
Över tjugo år har gått sedan den där aprildagen när det lämnade sitt hus. Nyköping har blivit deras hem, och döttrarna känner inget annat hemland än Sverige. Nu för tiden tänker hon inte så ofta på att hon själv varit flykting. Men framför tv-nyheterna i vardagsrummet rivs minnena upp igen, när tv:n visar bilder på människor på flykt från Europa.
– Det går inte att föreställa sig. Ingen riskerar sina barns liv om de inte är illa tvungna. Det är det som gör ont när jag hör att flyktingförläggningar brinner en efter en. Det känns fruktansvärt.
– Jag har aldrig varit så orolig som i dag, när jag tänker på vad som händer i samhället. Alla är vi individer på jordklotet. Ändå är det vi och dem, det är jag så trött på. Ingen människa kan må bra när så många lider.
Men även om verkligheten ibland känns mörk, glädjer sig Meliha över tanken att så många svenskar vill hjälpa till nu när de vet att människorna på flykt behöver deras stöd.
– Jag hoppas att min berättelse kan inge hopp till de som fortfarande kämpar för att komma in i samhället och jag vill väcka tankar hos infödda svenskar att varenda insats räknas.