Bland tusch och akvarell på papper likväl som sömnad på tyg, växer sig hennes bilder fram i den lilla ateljén, där januarisolens strålar letar sig in genom fönstren.
– Jag har accepterat min ålder. Jag har landat nu. Jag kan förspilla en dag, och bara låta en dag gå, utan dåligt samvete.
Nyårsafton och nyårsdagen firade hon i dagarna två. Nyårsafton med en stor fest i Stockholm. Själva födelsedagen med närmsta familjen och vännerna i huset där hon och maken bor, Blåsåsen från 1803. Paret tycker om att träffa folk och ha kalas, så det stora huset i Nävekvarn passar fint, särskilt när barn och barnbarn hälsar på. De senaste åren har de dessutom drivit Blåsåsens matsal, i det välbevarade gamla brukshemmet.
Att fylla 70 är inget som hindrar total förändring i stil och utseende. Fram till nyligen har hon färgat håret i en blond nyans, haft lugg, och ägnat timmar hos frisören var sjätte vecka för att få håret snyggt. I sin nya kortklippta frisyr i den naturliga hårfärgen grå händer det att bekanta inte längre känner igen henne på stan.
Samtidigt sker det en förändring även på ett djupare plan, i takt med att bli äldre.
– Vänner faller i från i den här åldern. Nedbrytning av kropp och sinne tilltar.
– Föregående generation klagade inte så himla mycket, men vi 40-talister är vana att ta för oss. Vi är de första tonåringarna. Vi gjorde ’revolution’ i samhället som 20-åringar.
Hon var bara 18 år när hon började på Konstfack i Stockholm. Hon flyttade från sitt Norrbotten till en huvudstad där hon på nära håll deltog i kvinnornas frigörelse. Sista åren på skolan var ’68-rörelsen i full eld. På gott och ont.
– Jag vart lite vilsen angående konstvärlden. Poesi var inte accepterat i de strömningar som var då. Den skulle vara agiterande, det skulle vara politiskt i bilden.
Efter examen hittade hon sin konstnärliga ro i Uppsala. Det var tidigt 70-tal. Hon började meditera och fick känslan av att konst är viktigt. En lärare på konstskolan där hon gick såg en fallenhet för akvarell.
– Där fick konsten ett avgörande grepp om mig.
Hon flyttade tillbaka till hemtrakten och hade sin debututställning 1982 på Norrbottens museum. Sedan dess har hon ställt ut regelbundet i Sverige, Norge och Finland.
– Jag flyttade tillbaka till det kulturlandskap som jag vuxit upp i. Ljus och luft var min specialitet. Människor och natur.
Det norrbottniska och tornedalska landskapet och miljöerna återkommer i hennes bilder, men framförallt människor och deras kroppsspråk. Ofta ryms en gåta i bilderna. Sommarklädda flickor framför en snöklädd bensinmack. En terrakottasoldat bland de badande i skogstjärnen.
– Det är mycket 50-tal i mina bilder. Det är då jag började iaktta världen. Men barnens ögon är allt mycket tydligare.
För fem år sedan, när hon gick i pension, bytte hon material, och började sy de bilder hon tidigare hade målat. I höstas började hon måla igen och jobbar parallellt med teknikerna.
Det nya året blir fyllt av nytt skapande.
– Jag har fått ett slags lugn och väljer att göra det som är viktigt.
Vad är viktigast?
– Relationer till människor och så konsten. Men relationerna kommer först.