– Jag tyckte sjuksköterskeuniformerna var så fina.
Lilli Andersson ler med hela ansiktet när hon berättar om sin barndomsdröm. Under skolgången i Frustuna hade hon varit flitig och hon ville så gärna fortsätta och utbilda sig till sjuksköterska. Men drömmen kunde inte förverkligas. Förhållandena på det lilla torpet som hennes föräldrar drev var för fattiga.
– På den tiden var det bara barn till rika som kunde fortsätta att utbilda sig, säger hon.
Ögonen är pigga och vänliga. De inrymmer inte ett uns av bitterhet. I stället utstrålar de en trygg ödmjukhet, sannolikt fast förankrad i den visdomsbank som bara en 100-åring kan samla på sig. Drömmar kan sova sin törnrosasömn. Livet kan bli fantastiskt ändå. Det blev det för Lilli.
Under några årtionden bodde hon på en gård på Öster Malma. Hon hade träffat Gunnar och de fick tre döttrar. Han hjälpte till på gårdens lantbruk och jobbade i skogen. Hon arbetade som hembiträde, mjölkade kossorna och tog hand om parets hem och barnen.
De var de lyckligaste åren i mitt liv, berättar Lilli Andersson.
– Vi hade fantastiska grannar. På kvällarna träffades vi hela familjerna och spelade kort. Och skogen var full av bär och svamp som vi plockade.
Medan åren gick flög barnen ut, ett efter ett. Plötsligt fanns det tid att förverkliga drömmar. Den 3 september 1969 skrev hon in sig på körskolan och innan hon fyllt 50 år var körkortet hennes.
Och så var det sjuksköterskeuniformen. Det blev aldrig någon. Men hon började i alla fall jobba på Nyköpings lasarett. Nära nog, tycker hon själv.
– Det var väldigt roligt. Jag jobbade med äldre och det tyckte jag om.
Lilli Andersson påpekar noga att det inte är något speciellt med henne. Hon har bara jobbat på. Och försökt att vara ärlig. Livet har oftast varit snällt men visst har det funnits orosmoln, som andra världskriget och coronaepidemin.
Hon blir också orolig och ledsen när hon hör om kriminella gäng. Dagens ungdom ställs inför problem som inte fanns på hennes tid men har också nya möjligheter.
– Jag tycker att fler ungdomar borde ta tillvara möjligheten att utbilda sig. Skolan är viktig.
Sedan i julas bor Lilli Andersson på Mariebergsgårdens äldreboende. Hon skulle hellre bo i ett eget hem. Men hon trivs med personalen.
– De är underbara. Om det inte vore för dem skulle jag rymma. Det brukar jag säga till dem.