Rabarberbitsuppdragaren, så kallar Rune Kjellström det verktyg som användes för att fånga upp konserverade rabarberbitar ur glasflaskan där de förvarades under vintern. Uppdragaren var ett av de typiska luffarhantverk som gjordes av järntråd och såldes från dörr till dörr mellan de sörmländska gårdarna. Det här är hans berättelse från Tunabygden.
"När jag var ung på 30-talet fanns det fortfarande folk som gick på luffen. Det var arbetslösa personer som sökte arbete eller personer som ville vara lediga. De gick in på gårdarna och bad om mat. Ibland fick de hjälpa till med olika sysslor på en gård och som ersättning fick de mat. De hade ett system med luffarmärken. Vid infarten till en gård satte de märken i ett träd eller på en grindstolpe. Märkena kunde betyda vänligt folk, argsint bonde, får övernatta.
En del var händiga och typiska luffarhantverk var små bruksföremål av järntråd. Då hade de en rulle järntråd på axeln och som verktyg hade de en plattång för att tillverka vispar av olika slag, strykjärnsunderlägg, en liten ställning att ställa varma kastruller på och så detta exempel, en rabarberbitarutdragare, ett av mig i stundens ingivelse påhittat namn.
När jag var pojke på 30-talet och yngling på 40-talet var matordningen på landet, frukost, förmiddagskaffe, middag med efterrätt, eftermiddagskaffe och sen en kvällsmåltid. Middagarnas efterrätter bestod oftast av kräm med mjölk eller soppa. Rabarberkräm var vanligt och de förvarades till vintern i hartsade buteljer.
Vid Kvistberga hade vi inte så stora rabarberodlingar med det fanns det vid Minninge. Grannsämjan var god och fru Jädersten kände väl till den stora barnaskaran vid Kvistberga, så hon erbjöd oss att få deras överflöd av rabarber. Vi åkte dit per cykel och tog med så mycket vi kunde. Sen fick vi barn klyva de grova rabarberstänglarna och skära dem i några centimeter långa bitar. Sen skulle dessa bitar plockas ner i glasflaskor, de skulle vara riktigt fulla. Sen fylldes de på med vatten ända upp i halsen så att det inte blev någon plats för luft. Korkarna, ofta använda flera gånger, kokades sterila och blev mjuka. In med korken i korkpåsättaren, trycka till och korken var på plats. På spisen stod en liten plåtburk med smält harts. Buteljens överdel doppades i hartsburken, man fick snurra lite på flaskan, och sen var konserveringen färdig till förvaringen i matkällaren på andra sidan vägen eller till gamla köket som också var förvaringsplats för konserver.
En sak jag påminns om, när vi barn fick hjälpa till med sådana här sysslor, var mammas sätt att organisera arbetet och få oss att ta jobbet på allvar. Innan vi stoppade rabarberbitarna i flaskorna skulle ju dessa rengöras. En balja med vatten, en liten hink eller låda med sand. En näve sand i flaskan, vatten till hälften och sen en stunds kraftig skakning och simsalabing, efter rensköljning var flaskan skinande ren.
Saft var en viktig del av vinterförrådet och då kom den långa svartavinbärshäcken till heders. Den gick utmed hela det södra staket av trädgården. Rengöring av syltburkar, flaskor, korkning och hartsning var samma som för rabarber. Syltburkarna täcktes med parafin.
På vintern tog man en flaska med rabarber, knackade bort hartsen och såg till att hartsbitarna föll i hartsburken, korkade upp flaskan och det var nu detta verktyg kom till användning. In i flaskan med dessa 3 trådar och dra ut så vattnet och rabarberbitarna hamnade i en kastrull. Upprepades tills flaskan var tom."