Snöflinga. En skimrande kristalltuss som singlar ned från himlen och lägger sig i mjuka högar på marken. Finns det något vackrare ord egentligen? Nä, många är eniga om att det är ett av svenskans vackraste.
När Svenska dagbladet i höstas utnämnde svenskans vackraste ord fick Ulla Gillqvist en glad överraskning. Just hennes ord, snöflinga, hamnade på andraplats. Bara toppat av ordet förgätmigej, som nominerats av författaren Björn Ranelid.
– Det var många kändisar som fick föreslå ord. Jag kunde aldrig tro att det skulle komma så högt. Jag var helt chockad, och kände mig lyrisk och euforisk i flera dagar, säger Ulla.
Totalt fick tidningen in flera tusen inskickade ord. En jury valde ut 40 stycken som läsarna fick rösta på. De tio vackraste blev förgätmigej, snöflinga, porla, ögonblick, vemod, glänta, juninatt, kontrapropositionsvotering, gryning och västanvind.
– Eftersom jag tycker om svenska språket jättemycket tänkte jag att jag måste tänka ut ett ord som jag tycker är vackrast. Jag kom ganska snabbt fram till snöflinga.
– Jag tycker om snö, jag tycker det är vackert. Flinga, jag tycker det är vackert också. Jag tycker att både formen och innehållet ska vara fint. Det måste vara en kombination.
Känsla för språk har hon alltid haft, ända sedan barndomens grammatiklektioner. Som ung läste hon litteraturhistoria och nordiska språk och tog en filosofie magisterexamen på Göteborgs universitet 1970. Under studietiden träffade hon sin man Per-Axel. De gifte sig och bodde en tid i Stockholm. När de fick sitt första barn ville de att han skulle få växa upp i en mindre stad och flyttade därför till Nyköping.
Direkt efter studierna hade Ulla jobbat lite som svensklärare och lågstadielärare, men sedan stannade hon hemma med parets tre barn i nästan sjutton år.
– Jag uppskattade varenda sekund av att vara hemma med barnen, säger Ulla.
Men när de blev större och flyttade hemifrån började hon grubbla över vad hon skulle göra. Hon sökte och fick jobb som lärare i en flyktingklass i Oxelösund i början av 90-talet. Ett yrke hon trivdes med eftersom hon dagligen fick jobba både med det svenska språket och många olika människor.
Jobbet på skolan ledde till att hon började plugga till SFI-lärare, svenska för invandrare, något hon jobbade med på Campus Nyköping fram till pensionen.
– Det var jättespännande för man fick ju kontakt med hela världen. Världen kom till mig utan att jag behövde resa någonstans.
– Det var jätteroligt att få träffa dem och lära dem det svenska språket som jag tycker så mycket om. Särskilt grammatiken.
Fortfarande är det svenskan som lockar, jämte familjen med både barn och barnbarn. Varje månad träffar hon sina gamla SFI-kollegor för att prata böcker över en bit mat. De senaste lästa godbitarna i bokklubben har varit Gustavs grabb av Leif GW Persson, Siddhartha av Hermann Hesse och Henning Mankells Svenska gummistövlar. Bra allihopa, på olika sätt.
Vid det här laget har januarivintern börjat smälta bort, men Ulla hoppas på att fler snöflingor ska dala ned och förgylla tillvaron, vid sidan om alla ljuvliga ord och barnbarn.