Christopher Stoffe Johansson Engström, 41, är en av de mångsysslande ideella entreprenörer som driver utveckling på landsbygden. Jo, han har ett vanligt lönearbete också.
– Jag behöver ha en anställning så jag kan göra allt annat roligt, säger han.
Det roliga, det är Råby IF, familjen, egna företagen och de mer eller mindre vidlyftiga projekt som ofta kommer bygden och medmänniskorna till del.
Det går undan när Stoffe får en idé. Ibland går det så snabbt att han liksom slirar förbi någon kontrollpunkt i den byråkratiska processen.
– Jag skulle nog behöva ha en sekreterare, säger han.
Det ligger en del allvar i det. Stoffe har dyslexi, och ofta dansar bokstäverna snabbare än hjärnan hinner sortera. Sedan han började skolan har jobbat fram egna tekniker för att bemästra och vända sitt handikapp till något positivt.
– Kan jag inte stava ett ord hittar jag en synonym. Då kan jag få bygga om hela meningen så ordet passar in. Jag har svårt för svenska och engelska och skriver dåligt men är bra på matte.
Ändå skickades Stoffe till specialundervisning i matematik i skolan.
– Jag kunde räkna ut talen i huvudet men fick inte ner det på papper.
Nu går hans egen dotter i förskoleklass på Råby skola. På väg 53 utanför skolan susar bilarna förbi i rasande fart. Så har det alltid varit. Och föräldrarna har fört en hittills fruktlös kamp för att få upp 30-skyltar på den hårt trafikerade vägsträckan.
– Vi som jobbar med det nu är väl femte generationen som bråkar. Folk har sagt att det är lönlöst, säger Stoffe.
Är det inte det?
Stoffe skakar på huvudet. Att ge upp är inte hans grej. Byborna har ett projekt i bakfickan. Med hjälp av intäkter från Råby IF:s jullotteri och pengar från bygdeföreningen hoppas han kunna montera en skylt med blinkande varning till folk som kör för fort förbi skolan. Det krävs förmodligen ett eller annat myndighetstillstånd, så de administrativa delarna runt projektet har överlåtits till en mer lämpad person i grannskapet.
På gården Baggetorp mellan Båven och Lidsjön har han sina rötter. Här bor föräldrarna, lillebror och farmor Mary, 96.
– Det är fint att ha dem i närheten, säger han.
Tillsammans håller familjen snyggt på den vidunderligt vackra badplatsen nedanför vandrarhemmet.
– Vi skulle kunna odla potatis där istället. Men jag tycker att det är trevligt med folk.