Våren 2019 jobbade Valdete Seferi som barnskötare och utbildade sig samtidigt till förskollärare. Hon gladde sig åt att barnen växte och blev mer självständiga. Semestern skulle snart börja.
– Jag kände att livet var på rätt väg, säger hon.
Att hon skulle kunna drabbas av cancer fanns inte på kartan. Hon var ju ung, 35 år.
Men så, i början av semestern, när hon var med familjen i Turkiet, upptäckte hon en knöl i bröstet. Hon förstod, eller anade åtminstone, genast vad det betydde. Väl hemma igen kontaktade hon vården och snart inleddes en lång och plågsam behandling: cellgifter, operation, strålning och efterbehandling.
Biverkningarna av cellgifterna var svåra, med illamående, smärtor och magbesvär. Då var operationen lättare att gå igenom.
– Visst var jag orolig. Jag hade aldrig blivit sövd tidigare. Men operationen var inte så jobbig som jag föreställt mig.
En av de värsta biverkningarna för Valdete Seferi var att tappa allt hår. Efter att alltid ha haft det långt, var plötsligt allt hår på kroppen borta, även ögonbrynen.
– Det var som att få cancerbeskedet på nytt. Jag såg hur sjuk jag var då.
Utseendeförändringen gjorde att bekanta inte kände igen henne när hon mötte dem på stan. Andra vände sig bort, kanske av rädsla för att behöva konfronteras med sjukdomen. Men hennes nära vänner och familj har varit ett enormt stöd och det som gjort att hon kunnat ta sig igenom det dryga år som gått sedan hon fick sin diagnos.
– De har burit mig igenom det här, och hjälpt mig extremt mycket känslomässigt.
Valdete Seferi har också fått mycket stöd av andra som drabbats av bröstcancer, framför allt i forum på nätet. Där fick hon också kontakt med Angelica Weijland, som själv haft bröstcancer och som arbetade på en bok där hon samlade bröstcancerpatienters berättelser, med fokus på det trauma det för många innebär att tappa håret. Valdete hörde av sig och blev en av kvinnorna vars berättelser återges i boken.
I dag är Valdetes hår på väg tillbaka, och den som inte känner henne sedan tidigare reagerar inte över hennes frisyr. Men själv störs hon fortfarande av sitt korta hår.
– När jag tittar mig i spegeln ser jag vad jag har gått igenom.
Hon går fortfarande på efterbehandling. Hormonbehandling gör att hon får klimakteriebesvär och hon är ofta trött. Men hon är fri från cancer och ska snart börja jobba på förskolan igen, något hon ser fram emot med viss bävan – kommer hon att orka?
Dessutom är oron över att sjukdomen kan komma tillbaka ständigt närvarande.
– Det ska samtidigt bli skönt att komma tillbaka. Kanske kan jag släppa tankarna på sjukdomen lite och inte tänka på det varje dag. Jag försöker att leva mer i nuet, men det är inte lätt.
Cancerbeskedet och behandlingen har gett Valdete Seferei nya perspektiv. Hur viktig hälsan är – och hur oviktiga saker som karriär och status är i jämförelse – har blivit mer uppenbart.
– Det är inte vem som har snyggast bil eller bäst jobb som är det viktiga, säger hon.
Att även yngre människor kan drabbas av cancer är något som Valdete Seferi hoppas att fler ska inse. Hon uppmanar alla att känna efter knölar i brösten, och att kontakta vården om man upptäcker något misstänkt.
– Ring vid minsta lilla! Det är bättre att kolla en gång för mycket än en gång för lite, säger hon.