Dalkullan och musikern Karin Green, 66, har alltid känt till mycket om sin pappa, som var skidkung för hela svenska folket under 40- och 50-talen. Han vann Vasaloppet nio gånger, tog ett OS-guld på femmilen i S:t Moritz och briljerade som svensk mästare i skidor under flertalet år.
Mammans historia visste hon inte lika mycket om, mer än att hon kom från Nyköping. Därför reste hon hit i våras för att söka efter sina rötter, och för att ta reda på mer om sin mor, Nyköpingsflickan Ulla-Britta Green.
– De flesta funderar inte så mycket över sina föräldrars historia när de är unga. Det är först senare som jag har längtat efter att få veta mer om deras bakgrund, säger Karin.
– Jag ville undersöka kvinnolinjen. Jag är nyfiken på kvinnohistoria rent allmänt, och speciellt min egen släkts.
Nu har hon kommit en bit på vägen, och allt eftersom nystar hon fram en historiebit här, en annan där. Historian börjar klarna, men det finns fortfarande luckor och frågetecken som hon hoppas få svar på.
– Jag har en längtan att få veta hur det var då. Finns det någon kvar som minns? Någon som har träffat mamma och kan berätta hur de upplevde henne?
Modern Ulla-Britta föddes den 7 december 1924. Föräldrarna, Karins morföräldrar, var hattmodisten Agnes Green (1894-1972) och byggmästaren Carl Green (1888-1960). Familjen flyttade runt mycket, och tycks ha bott i de husen som Carl byggt. Under några kylslagna majdagar i våras blev adresserna därför en nyckel till hur livet kan ha sett ut för familjen Green när Karin, tillsammans med en väninna, besökte alla de hus där morföräldrarna bott, på Fruängsgatan, Slottsgatan, Allhelgonavägen (på den tiden Nedre Rosenhällsvägen) och Vattengränd.
– När vi gick omkring och letade efter alla adresser blåste det rakt genom märg och ben, men jag slogs av att Nyköping var så vackert. Det var spännande att försöka öppna sinnena och fantisera, här har de varit. Hur levde de och hur hade de det, hur var de som människor?
– Mina föräldrar träffades på en dans under skid-SM i Östersund 1943. Innan dess vet jag hemskt lite om mammas liv. Jag tror att hon gick på flickskola, men jag är inte säker.
Vad som är säkert är att modern jobbade som barnflicka i Östersund när hon träffade sin blivande make. Hon var 18 år då, samma år som Mora-Nisse slog igenom ordentligt. Han var 25 år. De brevväxlade flitigt först, och så småningom flyttade Ulla-Britta till Mora för att studera och arbeta. Det tog fem år innan de gifte sig.
– Efter OS-guldet 1948 tyckte pappa nog att han haft tillräckligt med framgångar för att gifta sig, säger Karin.
Hur var det för Ulla-Britta att flytta från Nyköping till Mora?
– Hon har berättat väldigt lite, men det var nog en rejäl kulturkrock att komma från hennes miljö i Nyköping till en liten by utanför Mora med en helt annan mentalitet. Och jag har fått berättat för mig att hon var nervös inför bröllopet, hon besvärades nog en del av offentligheten.
Och det var under stor pompa och ståt som Mora-Nisse fick sin Ulla-Britta, den där majdagen 1948. I SN skrevs det att över 2 000 personer hade samlats utanför kyrkan, som var utsmyckad med blommor och ungbjörk. Bruden bar myrtenkrona och hennes bror, Sören, var en av kyrkomarsalkerna. I bröllopsföljet hade flera av kullorna daladräkter.
Det nygifta paret flyttade till brudgummens hemby och det var där Karin och hennes syster växte upp. Som ung tävlade hon en del på längdskidor, men det dröjde tills hon gjorde entré i Vasaloppssammanhang, när hon för elva år sedan åkte Tjejvasan.
Det var alltid musiken som hon ville hålla på med och det är musiken hon har satsat på.
– Jag älskar musik. Men det är svårt att försörja sig som musiker, så jag har även jobbat med allt möjligt, stått i kiosk, arbetat i hemtjänsten och kört spårvagn. Allt sånt som konstnärer gör.
Så fort hon gått klart skolan lämnade den frihetslängtande Karin Mora och har genom åren bott runt om i Sverige på platser som Stockholm, Piteå, Göteborg och Västerås.
– Jag skulle aldrig flytta tillbaka till Mora. Det var lite mycket att vara kändisdotter. Jag ville skapa mig ett eget liv och lära känna mig själv.
Efter många år på vift återvände hon ändå till Mora när hon fyllde 50, bland annat för att komma närmare föräldrarna. Men det blev aldrig tillfälle att söka rätt på sin historia när de var i livet. Ett år efter hemkomsten fick hennes mamma en stroke och dog, och för tre år sedan gick även pappa Nisse bort.
– Sökandet kommer kanske ur en saknad efter dem. Pappa hade afasi sina sista 20 år och kunde inte berätta. Det finns säkert någon som var på bröllopet som kommer i håg mer.