Som pojke var Alf Ericsson inte särskilt förtjust i skolan. Han tyckte inte om läraren, som var den enda i det lilla samhället han växte upp i.
– Vi hade en lärare som var oduglig! Han hade ryckt i öronen på en pojke så pass att han fick åka in till lasarettet. Jag gick i skolan, men struntade i den.
Vad han däremot inte struntade i var tekniken. Redan som barn hade han ett stort intresse för konstruktioner.
– Som pojke ägnade jag mig åt teknik. Vi byggde kanoter och flygplan, säger han och tänker tillbaka på barndomen.
Efter att ha tillbringat barndomens första år på torpet i Striberg utanför Nora kommun i Örebro, flyttade Alf och hans familj till Born, även det beläget strax utanför Nora. Alfs far som var gruvarbetare blev arbetslös då gruvan plötsligt stängde ner.
– Farfar hade det bra ställt och lånade pengar, så vi kunde köpa hästar och vagn. Vi var två syskon då, jag hade en bror.
Några år efter flytten fick Alf en syster och kärnfamiljen bestod nu av fem medlemmar.
– Det fanns ingen tv eller radio då, så folks nöje var väl att skaffa barn. Varje familj hade flera barn, men hos oss var det inte så. Mamma sa ifrån att nu får det inte bli fler!
1940 kallades Alf Ericsson till militärtjänstgöring och hamnade på Kungliga Östgöta flygflottiljen (F3), strax utanför Linköping. Andra världskriget var i gång och läget var spänt även i Sverige.
– Det gick rykten om att det låg båtar i frihamnen i Stockholm, men vi visste inget, det var ingen spaning på det viset då.
I Linköping fick Alf i uppdrag att byta ut elkablarna på de italienska spaningsflygen Caproni, som senare fick flygförbud på grund av konstruktionsfel i vingarna. Men tack vare sina tekniska kunskaper skickades han emellanåt till en station i Värmland. En dag fick han åka till flygbasen i Ljungbyhed (F5) efter ett larm om att nazisterna skulle anfalla. Han hade fått i uppdrag att möta upp dem med en karbin.
– Jag skickades ut på fältet ensam för att ta emot nazisterna som skulle anfalla, men de kom aldrig.
Så småningom blev Alf klar med militärtjänstgöringen, men hans tid inom flygvapnet var långt ifrån över. 1942 blev han erbjuden en civilanställning på flygflottiljen i Nyköping (F11), där han arbetade som eltekniker och ingenjör tills han gick i pension.
– Det är väl att man var född till det här, säger han och bläddrar i ett teknikmagasin.