Inte förrän 2010 berättade Arne Dahlin för sin fru och sina barn. Det var i samband med att staten uppmärksammade att många som varit på barnhem och i fosterhem hade farit illa under uppväxten. 2011 hölls en ceremoni Stockholms stadshus där staten bad om ursäkt. Arne Dahlin var där.
– Alla partiledarna var där, utom moderatledaren som var i Finland, och drottning Silvia. De fattade inte hur dåligt många mådde som barn. En del blev väldigt nervösa av att dra upp det där, säger han.
Ändarna i Arnes berättelse tvinnas i varandra. Frågetecknen kring det som han var med om finns kvar. Han vet inte än i dag hur allt hängde ihop, varför han skickades till barnhem och fosterhem, eller varför han abrupt togs från det enda ställe där han mådde bra.
Han känner inget hat. Men han tycker att det är fel att många inte fick det skadestånd som staten utlovade. Hur illa ska man ha farit för att få erkännandet att det var fråga om vanvård, undrar han.
– Jag har varit på så många ställen. När jag gick och la mig på kvällen visste jag inte om jag skulle vara kvar nästa dag.
Arne hade både pappa och mamma i livet. Men hans pappa ville inte ha honom, och talade så illa om Arnes mamma att pojken blev livrädd för henne. Flera andra i Arnes omgivning talade illa om henne, och han vet inte varför.
– Hon sörjde nästan ihjäl sig, tänk att inte få träffa sitt barn.
Arne har skrivit ner mycket av det som hände.
"En sommardag 1954 kommer min mamma på en motorcykel med en man. Jag får panik, flyr som det vore krig, gömmer mig i skogen. Jag är vettskrämd."
Han kommer ihåg sin pappa från de första åren. Till minnena från den tiden hör att pappan slog honom, och att han blev lämnad ensam mycket länge. Sedan blev han satt i ett fosterhem där kvinnan som skulle ha hand om honom var svårt psykiskt sjuk.
"Det blev värre. Hon hör röster. Det kom aldrig någon och hälsade på mig, förutom en gång på slutet av detta helvete. Svårt för barnavårdsnämnden att upptäcka sånt här när familjen inte har några vänner. Hon var enormt elak. Hon visste inte vad hon gjorde. Jag var den stora syndabocken. Jag fick knappt vatten... Dåligt med mat också. När skolmaten kom 1956, en dag åt jag för mycket, jag var hungrig, magen började svälla, jag såg ut som barnen i Afrika, de som inte får någon mat."
1957 befann Arne sig på Nyköpings barnhem. Hans pappa kom och stannade cirka en timme. Nästa gång de träffades var i september 1974. När Arne var vuxen försökte pappan gottgöra med pengar och presenter.
Till de för Arne obegripliga förflyttningarna hörde att han kom till en familj i Hälsingland. Där blev han kvar i tre terminer, en tid då han läkte och kände sig lycklig. Han började i fyran, och där fanns grannflickan Ulla.
– Hon var den första som tyckte om mig.
Pappan i familjen spelade dragspel för barnen när de skulle somna. De åkte och badade i en sjö. Alla var snälla, och ingen talade illa om Arnes mamma.
En dag i juni 1959, när sommarlovet just börjat, kom dråpslaget.
– Vi satt vid matbordet. Hon hade just sagt att "du Arne kan gå ut till hönsen med matresterna". Då stod de i dörren, från barnavårdsnämnden. Jag fick en kvart på mig.
Arne togs därifrån, han har ingen aning om varför.
– Där började skiten. Jag nedvärderade mig själv, tyckte inte jag var värd ett piss. Jag skulle ha fått säga adjö till mina klasskamrater, till Ulla, och de skulle ha sagt att jag fick komma och hälsa på.
Han kom till fosterhem i Mariefred där han sattes i hårt arbete, och var där i två månader, och sedan till barnhemmet i Katrineholm. De var inte elaka där, men barnhem var ingen bra uppväxtmiljö, konstaterar Arne.
– Det värsta var att ingen kom och hälsade på.
Det sista stället blev Tystberga. Då var Arne 14 år och rymningar hörde till.
Han hotades med att bli satt på ungdomsvårdsskola om han inte hade ett jobb inom 14 dagar. Han ordnade det. I Visby gjorde han militärtjänst 1966-67 och fick fint betyg.
– Det militära blev som ett hem.
När han muckade mådde han ändå som sämst. När hans mamma gjorde ett nytt försök att träffa honom, hon kom till hans arbetsplats, blev han livrädd och sprang hem.
– Jag hade skjutit med kpist och granatgevär men blev vettskrämd för min mamma.
Arne kom så småningom att träffa sin mamma. Han mötte också Inger, sin blivande fru, nyårsafton 1967 i Västerås. Han trodde att ingen ville ha honom. Självkänslan låg på noll.
Samhällsvården berövade honom på mycket; däribland självkänslan. Den har han återvunnit som vuxen, men konstaterar att livet hade kunnat se annorlunda ut.
– Jag gör det här för jag tycker det blev fel där i Stockholm. Jag tror det finns fler som kan berätta nåt liknande. Jag är inte arg på nån, säger han.
Han är tacksam för sin familj.
– Utan dem hade det nog gått åt skogen. Har man fem barn hinner man inte grubbla.