Skinn, läder, lim och skoputs – det är dofterna som möter den som kliver in i Bo Morins skomakeri på Stockholmsvägen i Nyköping.
Den lilla källarlokalen är full med skor, verktyg, tillbehör och maskiner.
‒Jag har allt i en särskild ordning här. Men för någon utifrån ser det kanske inte så städat ut, säger Bo Morin.
Han är född i Luleå, men när han kom till Nyköping som 19-åring kände han sig genast hemma. När Bos föräldrar skildes, hade hans pappa Ivar flyttat till Nyköping och startat ett skomakeri.
‒Jag blev förälskad i Nyköping, det var som en Bullerbystad. Sedan var väl tanken att jag skulle hitta ett jobb, men det var inte så lätt, och pappa frågade om jag inte ville pröva på skomakeri. Och jag kände direkt att jag hamnat rätt.
Bo beskriver Ivar som en man med stort tålamod, som lärde honom allt om yrket. 1977 tog Bo över verksamheten.
‒Pappa tänkte gå i pension då, men han ändrade sig efter ett tag, och öppnade skomakeri i Oxelösund som han drev fram till 1984.
Bo drev sitt skomakeri tillsammans med sin hustru, Irene, som han fått dottern Anne-Lie med.
‒Hon var också skomakare, skötte kunder och allt som skulle sys. När hon dog plötsligt 2002 var det ett oerhört hårt slag. Plötsligt blev jag ensam, och hur skulle jag klara allt själv? Men någonstans insåg jag att det spelar ingen roll hur ledsen jag är, för Irene kommer aldrig tillbaka.
Bo klarade det, och hittade glädje i livet igen – särskilt när han träffade sin sambo, "världens finaste Inger", som han kallar henne.
‒Där hade skomakaren tur!
Och så hade han såklart glädjen i sitt arbete.
‒Det är ofta kunderna säger att det är roligt att komma in i ett riktigt skomakeri. Det är det enda jag gör. Många andra har ju verksamhet med nycklar och annat, men jag gör bara det här.
De flesta av Bos kunder är stamkunder.
‒Det kommer de som fortfarande minns min pappa ibland. Det vanligaste jag gör är klackning. Nu för tiden säljs skor med en liten plastbit längst ner på klacken, som är väldigt hal, och som måste bytas ut mot en klack i gummimaterial. Jag förstår inte varför man gör skor så.
När Bo började som skomakare 1966 fanns det 16 skomakerier i Nyköping, vissa av dem med flera anställda. I dag finns det tre kvar.
‒Skorna är annorlunda. De är inte gjorda för att lagas, är billiga och kan användas i något år innan de slängs. Men så kan vi inte fortsätta, med slit och släng.
Genom åren har han sett skomodet ändras, och minns särskilt för ett tiotal år sedan när det var populärt med väldigt spetsiga skor med låg klack.
‒Jag funderade på hur jag skulle lästa de där skorna, och om jag skulle köpa nya lästar, men modet hann ändras, och sen dess har jag inte sett några sådana. Men men! Vi har alla följt mode, säger han och ler snett innan han fortsätter:
‒När jag var 15-16 år ville jag så gärna ha ett par cowboyboots, men hade inte råd. I dag har jag råd, men har inte längre fötterna för det, skorna är så smala.
Och fler modesvängningar kommer han få se.
‒Ibland frågar kunder när det är dags att sluta, men så länge jag har hälsan och händer och ögon som fungerar så fortsätter jag.