Den tidiga kvällssolen dränker skogssluttningen vid Skillingavallen i centrala Gnesta. Det är en nästan perfekt stund på idrottsplatsen: Första barn- och ungdomsträningen efter sommaruppehållet. Men fortfarande en dryg vecka kvar på lovet. Ett fotbollslag kickar på en halva av planen.
En blåklädd gestalt vaggar fram längs villagatan mot stängslet och de orangelysande löparbanorna som kantar gräsmattan innanför. Tränaren är punktlig så klart, klockan är några minuter i sex.
Bertil Karlsson låser upp containern, kramas om av barnbarnen som leker i hoppgropens sand. Men så stannar han till, något sticker av från rutinen: I sluttningen står ett 50-tal personer, barn och vuxna. Där finns ett fikabord, ballonger och högtalare.
I takt med sång, hurrarop och presentöverlämning går det upp för mannen som vigt sitt liv till att lyfta fram andra att för en gångs skull handlar allt om honom själv.
Till överraskningsfirandet har Gnestabor och långväga gäster kommit, där är barnfamiljer och fårade veteraner, där är stadens politiska makthavare och representanter från lagidrott, där Bertil ofta gått in som fystränare.
– Han är ganska hård, på ett bra sätt, säger Oskar Sandberg, som med sina 9 år är en av de senaste som tar del av Karlssons tränargärning.
– Han är så otroligt värd all uppskattning. Det hade inte behövt vara födelsedag, hade någon bestämt sig för att hylla Berra hade folk ställt upp, säger kommunalrådet Ann-Sofie Lifvenhage.
Eskilstunabon Manuel Brändeborn, 44, är en av de adepter som Bertils träning burit långt: Till över 10 år som både tävlande och tränare för landslaget i kula och diskus.
– Han är så otroligt entusiastisk, alltid positiv. Utan honom vet jag inte hur mycket friidrott det skulle finnas här.
Intill "Manne" står Linda Turesson, född Förnerud. Hon minns hur hon som 12-åring blev rädd för honom och de andra muskelknuttarna när hon först kom till Dansutskolans lilla gympasal.
– Jag drog i pappas ärm och ville gå hem. Men Bertil var bara: "Kom kom kom" och tog emot oss så välkomnande.
Det ledde till idrottsgymnasium och framgångar på 100 och 200 meter.
Flera närvarande påpekar att Skillingavallens stora upprustning i fjol knappast skulle ha blivit av utan Bertil Karlssons passion och ihärdighet.
– Det ger enormt stora ringar på vattnet att ha någon som engagerar sig så, och lyfter hela kommunen, säger Lifvenhage.
Födelsedagsbarnet självt var nästan mållös inför överraskningen.
– Jag är superförvånad. På 37 år är det ju några generationer man haft och tränat. Men det här kunde jag aldrig föreställa mig, säger Karlsson.
Bertils iver för friidrott visade sig minst sagt tidigt.
– Vägen vart löparbana och hagen vart kastplan och där spelade vi fotboll.
– Sen fick jag bit av potatislandet av pappa där vi hoppade längd. Sen var jag och täljde pinnar från skogen till höjdhoppsställning och fick klädnypor av mamma att lägga ribban på och vi slog gräs som dämpmaterial. Till kula vägde jag stenar på morsans våg.
Till slut blir kvällens träning ändå av. Barnen mellan 4 och 15 år får sällskap av tidigare generationer.
– Han satt rörd hemma i soffan sen på kvällen fick vi höra. Det vart väl en chock, säger tränarkollegan Robert Danielsson efteråt, själv lite tagen.